Alphas inspelningsdagar har varit väldigt intensiva den här veckan. Både lilla och stora Leena har enorm kapacitet när det gäller utspel och energi. Den lilla är ju Alphas storasyster i verkligheten, så för oss existerar liksom Leena på riktigt mer eller mindre på heltid. Det här är inget man spelar in på en kafferast. Eftersom stora Leena är Alphas mamma i filmen känns det nästan som om Alpha blivit marinerad i detta skådespeleri. Det kan bli lite väl mycket för en tioåring att hålla kontroll på alltihop. Därför sitter lite chokladpraliner och den rosa fluffgrädden fint.

I torsdags såg jag Junior passera förbi till köket i huset där vi bor. När jag kommer efter ser jag till min fasa att han har klippt av sig stora tussar av håret, och jag ropar:

“Men pojk vad har du gjort? Du skall snart till studion och filma”.

Men Junior säger bara:

“Det är lugnt mamma, för jag skall spela spöke idag.”

Nu är det inte spöket Laban , med vitt lakan som du skall va, utan Sakari”

Då går han och hämtar en mössa. Vad skall man säga? Jag skämdes som en hund. Mitt i en viktig inspelning händer det här. Efter två timmars frustration och vånda och allas stöd inser jag att bli tagen så här på sängen inte är så farligt utan det mesta går att lösa när vi stödjer varandra. Mycket på film är ändå fejk och som tur är finns det löshår.

På kvällen skall vi alla äta middag på ett fint värdshus ute vid Ystads Saltsjöbad. Människor som har arbetat intensivt i teamet har sitt sätt, men det märks också att de faktiskt lyssnar in varandra. Att sitta vid Pernilla, Noomi och Ola gör mig lite smått generad, för jag vill absolut inte tränga mig på. Att få lyssna på deras engagerande kreativitet hur det spelade skall bli levande och växa är mycket intressant. Det är fascinerande att se hur människor bidrar med sitt fokus och hur den fria tanken ges så stort utrymme. För mig är det här passion. Det blir så inspirerande att jag också till slut måste hoppa på tåget. Jag kan också prata och behöver inte känna mig bortkommen och dum. Samtalen är livssituationsrelaterade och vi befinner oss nu på samma väg. För mig är det här rena rama terapin och här känner jag mig inte som en udda fågel.

Alpha och Junior har också jätteroligt, för hela kvällen leker de med Selma som spelar Flisan i filmen och hennes lillebror som också har kommit på besök.

Det har funnits så många uppförsbackar och Tobbe och jag har fått lära oss att kämpa ihop och hittat en väg som vi trivs med. Att finnas med i produktionen Svinalängorna gör oss både stolta och glada. Den konstnärliga processen är något som jag verkligen uppskattar och att på det här sättet kunna se hur en dröm börjar ta form i verkligheten gör att jag vågar säga till dig och uppmuntra till att fortsätta drömma, både för dig själv och för dem som finns runt omkring dig.

Kolla Gaten!!

För oss som var barn på sjuttiotalet, precis som Leena, blev denna dag med Svinalängorna en vitamininjektion i minnen och roliga skratt. Nu var det dags för ett stort antal statister att göra entré som ett färgglatt stilleben i simhallen. Svetten rann och vi hängav oss åt ett ivrigt engagemang. Vare sig Tobbe eller jag hade velat missa denna dag. Vissa statister var på plats redan klockan fem, så en sån här dag blir lång. Statistansvarige Carl, höll reda på ett hundratal virriga amatörskådisar, som både skulle hinna äta sallad och få i sig dricka.

Tobbe gav nästan ett stöddigt intryck i sina jättepolisonger och jag var som hämtad direkt ur “Dallas“. What a day!

Det uppstod ändå inga större problem, mer än vad som gick att lösa. På den här arbetsplatsen är det en tillgång med människor som kan tänka självständigt. Vi fick några lätta instruktioner, sen var det bara att improvisera.

När jag sitter där får jag ändå en släng av det vemod och ångest som Leena känner, när hon kämpar där i bassängen. Det är starka kontraster och jag hör mig själv skrika Tehilla, Tehilla i stället för Leena vid ett tillfälle. Tehilla bär mycket på sina axlar i och med den här rollen. Väl hemma igen, sa hon att hon kände att vi satt där och att mitt välkända rop gick igenom vattnet. Att finnas tillhands som mamma och pappa är det viktigaste vi kan ge.

/Nina

Första dagen är slut och det känns skönt när Alpha stiger innanför dörren. Det kan bli drygt att vara borta så här länge hemifrån.

“Du har så bra energi” säger jag till henne och ler. Då svarar Alpha på Alphavis:

“Varsågod mamma. Här får du lite av mitt livfulla” och så får jag en kram. 

Alpha är så härligt öppen med sitt liv. Hon kan få vem som helst att känna sig lycklig. Därför gör det inte henne så mycket att spela sin roll Marja i den här filmen, men hon tycker synd om sin mamma när hon får veta att hon har en lillebror som är död.

Nu har det varit inspelning i nutidsfamiljens bostad med Noomi och Ola. Det kommer att bli inspelning på natten också.

För Alpha går det lätt att bli en kompis och hon och Selma, eller Flisan som hon heter i filmen, har jätteroligt här i Ystad på dagarna. Men på kvällarna är hon trött, men har ändå nu tagit över diskandet från Junior som är hemma i Kungsängen och vilar upp sig. Det går väldigt snabbt att diska för två personer. Vi steker pannkakor med glass, eller går vi ut och äter och hon trallar glatt att det är allt bra att vara skådespelare.

Och jag trallar med.

Efter några veckors resande har vi blivit riktiga travellers. Idag, tisdag, flyger Tehilla och Junior hem. Nu är det Alphas tur. För en timme sedan kom hon och Tobbe med flyget. Alpha är Marja i Svinalängorna. Hon finns inte i boken, men det är Leenas barn i nutid. Från och med nu kommer barnen att varva med några dagar i veckan var. För mig som mamma har det till största delen varit helt fantastiskt att få vara med att stötta och hjälpa. Nästa vecka skall både Tobbe och jag att vara statister i filmen. Det spelar ingen roll om vi syns eller blir bortklippta. Det är roligt att vara närvarande och se hur allt fungerar och hur duktig Tehilla är.

Idag var det också ett mäktigt möte när den riktiga Leena, författaren till Svinalängorna, Susanna Alakoski mötte Tehilla, Pernilla och Outi (Leenas mamma Aili i filmen). Här skrivs filmhistoria.

Igår var det ytterligare en dag med kalabalik och kaos. Poliser, blod och sjukvårdare.

Inför onsdagens scener tindrar juleljusen i Fridhem. Barnens tindrande ögon är däremot släckta. Det enda som råder är spänd förväntan och inget annat än alkoholens demoner  bär vingar. Även torsdagens och fredagens scener befinner sig i stormens öga. Jag tittar in i lägenheten en stund och den tunga stämningen är märkbar. Min lilla Junior är en skitig utschasad liten kille. I pausen tar han igen sig och han spelar Råttfällan med alla vuxna som vill och som också behöver relaxa en stund. Junior är bra på Råttfällan och att koppla av, vilket är en tillgång när inspelningsdagar är intensiva och blir långa. Tehilla har förstås koll på sin lillebror då och då. Att spela själv utan syrran hade varit betydligt mer jobbigt. Det här är teamwork när det är som bäst.

Något som är väldigt bra med Junior är att han hela tiden ställer frågor om varför. Varför det ser ut som det gör, varför man skall gå med skitiga kalsonger eller varför Kimmo blir arg och ser konstig ut när han har druckit. Små pusselbitar som bygger upp karaktären. För just nu finns det en Sakari som bor här och som innerst inne kanske också längtar till en snäll tomte med paket.

Leena är Leena. Jag lovar att ni kommer att behöva näsdukar till den här filmen. Varningstext: ”Medtag snytnäsdukar!!”. Jag skulle vilja påstå att det här är de glömda barnens film. Jag bär på en grundmurad tro på att det vi gör för någon annan aldrig är förgäves. Det är min anledning till varför jag vet att våra liv också hänger ihop med andras. Att kunna vara en levande människa som ger av sin energi och som entusiasmerar, går tillslut inte att stoppa. Är det någonstans som det märks så är det här. Pernilla är en begåvad regissör. Och så är det med livet. När vi hjälper varandra händer det märkliga. Varsamt knuffas något inom oss fram till rätt plats. Det är så Pernilla är.

Alltså samarbetar både förmåga och insikt tillsammans och gör den här filminspelningen möjlig rent praktiskt.

/Nina

Denna vecka har vi haft mormor och morfar på besök. Tillsammans åker vi ut och har picknick efter en dag full av inspelningar. Det är inte bara det som händer i studion som är viktigt. Fast det är sena och intensiva dagar skyndar sig dessutom Tehilla till sin balettklass.

Just nu är Svinalängorna Ystads snackis. När jag promenerar runt i stan stöter jag på både den ena och den andra och hör att det surras mycket om “Sveeinalängorna” bland folk.

Förra veckan hängde jag på en inspelning av brittiska Wallander, då det skulle sprängas en bil mitt inne i Ystad centrum. Det vimlade av stela statister och nyfikna åskådare.

(Not: den brittiska TV-serien var nominerad till två emmies, men fick ingen. Det uppmärksammades av många svenska tidningar i veckan: NSD, NSK 2, Kristianstadsbladet, GD, Sydsvenskan TV, YA, VK, GP, Eskilstunakuriren 2, SVD 2 3 ,DN 2)

När man börjar samtala med någon om Svinalängorna däremot, kan du få höra kommentarer som: “Åh Jaa, de ä Leena”. Identifikationen är stark eftersom det finns många vuxna idag som har levt med föräldrar eller andra som hade problem med alkoholen. Flickan Leena finns under ytan, men livet har ändå kunnat gå vidare, trots omständigheterna. Därför passar jag på att säga; hatten av för de människor som öppnar upp sitt stängda brunnslock och visar på överlevnadens kraft. Mitt i sitt eget elände skyddar Leena sin mamma och pappa och sin lillebror Sakari.

En av inspelningsdagarna har de stekt riktiga pannkakor i filmlägenheten. Eller “pannukakka” som pappa “Kimmo” säger. Fredagens manus var en lycklig dag i Leenas hem. Både mamma och pappa var nyktra och visade sina bästa sidor. Det är såna dagar som alla barn borde få känna oftare än ofta. Det var en skön avslutning på en känslosamt jobbig inspelningsvecka.

Att låta energi rusa ut ur kroppen och bli uttömd med låtsasgråt, upprördhet, spelad rädsla och skrik, tar på krafterna. Lilla Junior klappar sin storasyster på ryggen för att trösta och säger att hon inte skall vara ledsen. För en sexåring står fantasivärlden mycket nära verkligheten. Då överbryggar syskonkärleken alla ord. Hon trycker hårt hans hand ….. och kameran rullar.

Manusläsning

På kvällen innan har vi också provgråtit tillsammans. Här är det inte frågan om stela ansiktsuttryck. Junior hoppar till när morfar visar sin starka dramaturgi, för det har han alltid varit bra på. Som ung fick han höra att han borde blivit skådis. Med tystnadens atmosfär och sänkt blick visar mormor med ytterst små medel sin tomhet och sorg. Tunga tårar rinner. Gråt som frimodigt släpps ut.

Så här håller vi på en stund och kan med hjälp av vår bakgrund öppna ett ögonblick. Tehilla är en överlägsen vinnare. När hon gråter är inget öga torrt i soffan. Jag passar på att gråta lite på riktigt också. Utan visioner och medkänsla går folket under. På det här viset rör det sig i rummet. “Nu måste vi alla vara glada”, säger jag snyftande mellan tårarna. Svinalängorna har satt sig i våra hjärtan. Vi brygger oss lite te, myser och säger:

Tack för idag!

Idag skriver Ystads Allehanda två artiklar om Pernilla, Tehilla och Svinalängorna.

Ystad får 70-talsdräkt

och

Leena flyttar in i Simrishamn

Det är kul när det blir lite uppmärksamhet om en sån här sak. Här kommer lite fler fina bilder från tidningen: (Foto: Bass Nilsson/Ystad Allehanda)

Två tappert kämpande skådisar tar paus.

Jag älskar Pernilla!!