Utmaning – Möjlighet 

På måndag offentliggörs min dotter Tehillas nästa stora jobb. Det har hållits hemligt i ett halvår.  Men på måndag basuneras det ut i både radio och tidningar. P4 Uppland är först ut med direktsänd intervju klockan 8 på morgonen. Här gäller det att hänga med. På fredag flyger hon till London för ett eventuellt nytt filmjobb. Nu behöver hon inte längre ta hänsyn till någon skola. Det är skönt också för oss. Tack och goodbye med allt tjafs. Tehilla är 20 år och gjorde sin första filmroll i Kvalster som gick på SVT 2005. Men redan i tvåårsåldern gjorde hon blöjreklam för Libero. Jag minns det som igår. Det hade hakat upp sig på inspelningsplatsen med det andra barnet, så Tehilla och jag hämtades i ilfart med taxi. “Ring proffset Blad”  hade en av assistenterna  sagt. Och så har det fått fortsätta. Min familj var herre på täppan i reklambranschen i några år här i Stockholm. Det blev som ett jobb också för mig och vi alla hade jättekul. Jag älskade den här tiden för förutom att barnen fick lära sig om hur det är att stå framför kameran, så fick vi många nya idéer och de utvecklades. Småbarnsåren kan ju annars vara rätt så tuffa. Men jag såg alltid till att skapa möjligheter till guldkant. För mig blev det ett sätt att forma talanger. Vi hade inte så mycket pengar att vi hade råd med dyra kurser för vi var alldeles för många. På min tid fanns inte heller bloggar, instagram etc, utan ville jag ha kontakt var jag tvungen att hitta ett sätt. Kanske var det lika bra för jag hade nog ändå inte hunnit med annars. Men missförstå mig inte för jag älskar att följa andras bilder och inspireras av er. Men det får aldrig bli viktigare än verkligheten det är bara så jag menar.

Skön helg, en helg att tänka både på de levande och de döda.

Kram

While we’re young

Sett en underbar liten film ikväll som verkligen hade hög igenkänningsfaktor. Något vuxet att tänka på. Att acceptera livets olika skeden känns trots allt svårt. Fick jag välja ville jag hellre vara tjugofem. De flesta jag känner säger tvärtom. De säger att det är så skönt att bli äldre. Det tycker inte jag. Helt plötsligt har du ont i ett knä eller en tumme. Vad är det för roligt med det liksom. Däremot kan gamla människor åldras i skönhet. Alltså de som gör det. Många förlorar allt när de blir gamla, för de förlorar sitt sinne. Det är därför jag själv är rädd för ålderdomen. “While we’re Young” påminner mig om mitt lustfyllda jag. Där jag sällan satte några gränser utan nyfiket kastade mig ut. Som 50-åring ska du veta att livsglädjen består inte av omständigheter. Som 50-åring är du trygg och säker. Men inte jag. Hela tiden söker jag kontakten med hjärtat eller det som är större än mig själv. På det viset växer min själ till och jag kan stanna kvar i nuet. Jag vet inte om nån fattar. Men ärligt talat, jag bryr mig inte längre. Jag  lever idag. Imorgon kan jag vara död. Jag har valt det här livet. Valt att ta hand om alla våra barn, eller kanske är det så att de valde mig. Det är sånt jag funderat på under alla år. Livet är här och nu. Jag tänker fortsätta leva som jag var 25 så länge det går.

se filmen med underbara skådisar?

Annie (2014)

MV5BMTAyNDYxOTI4MzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDQ3MDU3NjIx._V1__SX934_SY1339_

MV5BMTQ3NTMzOTI0OV5BMl5BanBnXkFtZTgwNTE1NzQzMTE@._V1__SX934_SY405_

MV5BMTU5MDYyMDMyN15BMl5BanBnXkFtZTgwMzE1NzQzMTE@._V1__SX934_SY496_

MV5BMTc1NzM1NzUwN15BMl5BanBnXkFtZTgwMjE1NzQzMTE@._V1__SX934_SY496_

MV5BMTYyMDI1ODE5NF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTE1NzQzMTE@._V1__SX934_SY405_

Igår kväll såg vi nya filmen Annie här hemma. Den handlar om den föräldralösa Annie (Quvezhané Wallis) som bor hos elaka Miss Hunningan (Cameron Diaz) tillsammans med andra barn i samma situation. En dag blir hon räddad av den stenrike borgmästarkandidaten Benjamin Starck (Jamie Foxx). Det här är en film  som jag likaväl skulle kunnat se utan barn. Det här är en film som får mig att inte glömma mina drömmar även om de känns långt bort just för tillfället. Musiken är härlig och medryckande och kan få vem som helst på gott humör. Allt bra i livet börjar med ett glatt humör. En av anledningarna till att jag alltid  velat pumpa in den känslan i mina ungar. Det är mycket lättare att lyckas och att komma någonstans i livet som glad.

Det är inte lätt att göra en ny tappning av en så utsökt musikal som originalversionen från 1982 var, men här har filmskaparna och skådespelarna verkligen lyckats.

Se den!!!
Önskar alla en Glad-dag

Så här startade det i TV

Idag delar jag de första framträdandena som några av mina barn har gjort i TV.

Det är alltid ditt barn som ska få bestämma om de vill vara med, men det är du som förälder som planterar fröet. Gör det i kärlek och glädje så kommer det att gro. Låt dem hitta sin grej utan att slita ut er.

Tehilla var först ut med sin roll som Isabelle i Kvalster på SVT 2005

Året efter var det dags för Levi och Rufus att vara med i Lilla Melodifestivalen

Samma år var Alpha programledare i Dra mig baklänges på SVT.

dra-mig-baklnges_169078289

Även Tehilla, Rufus och Levi var med i Dra mig baklänges! ibland.

Fast när jag tänker efter så var de faktiskt inte först. Matteus var reporter i Lilla Aktuellt runt Millenniumskiftet, så det har hänt en del. Och mer skulle det bli…

 

God morgon

image

Imorse vaknade jag av dessa tankar i mitt sinne. Mina celler har legat marinerade i drömmar och kärlek under lång tid. Utmaningen om vår fulla potential har sysselsatt mig  mer än halva mitt liv. Jag gillar att få andra att blomstra och jag har nog också blomstrat utan att veta om det. Skillnaden är nu att jag medvetet går åt det håll som jag vill utveckla. Idag tar jag flyget med skådespelerskan Tehilla Blad till London för ett stort möte, man kan faktiskt flyga med både drömmar och kärlek❤️image

Skrattar igenkännade med Birdman

Stormen Egon är på väg och hans ursprung Nina ligger och knuffar på. Skönt att höra att det finns fler stormar, tänker jag. Googlar runt på teatrar och kultursidor. Det här med att nära visioner och drömmar är väl något som mest unga människor brukar syssla med. Eller scenkonstnärer. Vi vanliga medelålders har våra inrutade liv. Alla utom jag, tycks det. Jag hatar system som kväver nyfikenheten. Jag hatar orkeslösa vardagar.

Jag hatar dessutom kalla hus. Sonen har kört iväg med bilen med veden till värmepannan. Men om tre veckor så ska vi få bergvärme. Det älskar jag.

Jag bor i ett kulturhus. Herr Nilsson hänger i kristallkronan och Lilla Gubben står på verandan.  För en tid sen läste jag i en tidning om hur folk kunde köpa sin middag i hemmiljö. Det kändes väldigt mysigt och något som jag absolut skulle kunna syssla med. Ett problem finns däremot med att vi redan är så många kring matbordet. Folk vill väl dessutom ha lugn och ro när de äter sin middag. Vore det okej att sitta ute i lilla glasverandan? Sen är det också rätt långt till Kungsängen för innerstadsfolk. De vill kunna gå över gatan. Ibland drömmer jag om att få bo på Söder. Vara en  trendig och fåfäng kultursnobb. En celebrity. Men jag är mer än så. Tänk ändå om det kunde poppa upp lite olika platser runt om i stan där man bara kunde glida in för att ta del av nåt väsentligt. Opretentiöst ska det vara. Sådär som om vi redan kände varandra.

Igår var vi på bio och såg Birdman. Handlar om en teaterregissör som slåss med sina inre demoner och sitt stora ego när han sätter upp en ny pjäs. Att räcka till. Mycket bra dialoger och underbart foto. Bakom oss i salongen sitter ett gäng trettioåringar och diskuterar livets tankar. En liten teater i sig. Hade jag varit yngre hade jag vänt mig om.