Genom mina glasögon

Att åka på dyra semesterresor till Thailand över jul är säkert lycka för många, om man har råd. Har man inte det så gäller det att kunna uppskatta sitt liv ändå. För mig är det att leva i nuet. Att kunna ordna för sig praktiskt efter de förutsättningar man har och inte skjuta problemen framför sig, skapar inre ro och lycka. Så har jag gjort och det tänker jag fortsätta med även 2012.

Tehilla och Levi åkte till Operan idag för att ta klass, men Alpha som har jullov fick inte den möjligheten så då ställde brorsan upp som lärare här hemma i vardagsrummet.

For iväg en stund till Jakan och smet in på Myrorna. När jag var liten hade jag ett par röda skridskor som jag älskade. Men då tyckte jag alltid att jag kände mig alltför annorlunda med de där röda skridskorna för jag ville inte sticka ut. Mina snälla föräldrar hade köpt det bästa till mig. Ändå blev de mest liggande. Hjärtat hoppade till när jag såg de här röda skridskorna. Dessutom för bara 50 kronor! Jag visste att mina flickor mer än gärna skulle vilja åka med de här eftersom jag ofta berättat om mina röda. De skäms inte för att sticka ut. Det gör inte jag heller längre.

Visst blir man glad?

Jag publicerar här ett kapitel ur min bok Mamager som beskriver lite av det som jag nämnt ovan.

Ett smörgåsbord

Allt det vi gör idag är resultatet av många år av slit och ibland förtvivlan.
Den kärna som har varit viktig för mig som mamager är att det har skett tillsammans.
Barnen har alltid varit min rikedom och för som så många andra mammor och
pappor är de min största källa till glädje.

En del pedagoger som vi har stött på under åren anser att man är
mer det ena eller det andra. Att höra frågor som ”Är du dansare eller vill du
spela?” känns konstigt för ett barn som gillar båda. Självklart kan inte barn
hålla på med allt. Jag har ändå sett, att det konstnärliga sinnelaget har
öppnat sig för att jag tidigt har låtit dem vara med som de är i sin konst. Det
har gynnat deras utveckling och lust att gå vidare.

Jag tycker inte att prestationsångest hör ihop med barn, även om de
känner av det ibland. Någonstans måste jag lita på mitt eget omdöme att allt
samverkar till det bästa. För det är också så att övning ger färdighet.
Vi brukar likna de olika konstformerna vid ett svenskt smörgåsbord
och barn utvecklas olika och hittar så småningom sitt uttryckssätt. Visst finns
det multikonstnärer, men de kanske snarare föds i en anda av att våga ta för
sig. Allting handlar inte om rätt utbildning och en massa meriter. Men kom ihåg
det du har gjort även om det kanske verkar som en småsak. Träna dig att hålla
fram det du är bra på i stället för att tänka på det du inte kan så bra. Tänket
är att tro på dig själv i alla lägen. Du har alla förutsättningar att få känna
dig som den talang du faktiskt är. Det finns mycket resurser i varje individ.

Ibland när jag går på köpcentra eller i mataffärer ser jag, precis som alla andra
hur svårt det kan vara för en förälder när ett barn får spel. Mamman eller pappan
vet inte hur de skall hantera situationen, stackarna.
Jo, det händer mig också ibland. Men tänk efter hur du kan känna dig
när du är riktigt hungrig. Hela sinnet påverkas så att du
upplever dig både deppig och irriterad när det faktiskt bara är lite
blodsockerfall det handlar om. Inte nog med att barnet är glupande hungrigt och
vistas i en lokal full av läckerheter som man inte får röra. Ännu värre blir
det förstås när även mamma är hungrig och trött efter en stressig
arbetsdag. Lös problemet istället för att skälla på den stackars ungen! Ta en
banan. Det brukar vara gratis för barn på många affärer nu för tiden, eller
öppna ett paket med något gott som du ändå skall betala för. Det finns
säkert de som tycker att du är undfallande som låter barnet skrika sig till
saker och ting, men i de här fallen är det för det mesta inte bortskämdhet
som är problemet och framför allt; Bete dig inte annorlunda mot ditt barn bara
för att du har åskådare. Visserligen behöver du inte ta hela diskussionen
offentligt, men skäms inte för att du tar kommandot eller för att du går
barnet tillmötes för att lösa problemet, när du ändå inte vinner något på
att ta en konflikt. Hur du än gör finns det alltid någon som iakttar och tror
sig veta bättre.

Hur svårt kan det inte vara att ge tid till barns lust att vilja lära sig, när
vardagsbestyren kramar andan ur oss? Jag är inte den som vill lägga
mer sten på bördan. Det betyder mycket för ett barn att visa vad
de gjort och de märker direkt om vårt engagemang finns där på
riktigt. Låt oss aldrig glömma att barn som verkligen känner uppskattning
kommer också att uppskatta andra och annat. Nu när flera av våra
barn har blivit större är det inte bara i skolan som utvecklingssamtalen
kommer och går. Hemmet blir också en plats för åtskilliga utvecklande samtal
och aktiviteter. Deras balett och musikövningar är viktiga områden i en
mamagers liv. Engagemanget jag känner har varit en nyckel, men att låta
sig åka runt i en aktivitetskarusell skapar helt onödiga konflikter och
stressiga dagar, som påverkar hela livssituationen. Jag som har varit med på så
många olika ställen med barnen, kan lugnt konstatera att det hade varit
omöjligt om jag mest hade stressat.

Hur går det då till på en audition där det gäller att kunna presentera sig,
även om man bara är en liten kille eller tjej? Oftast får man stå framför
en kamera eller ibland en sorts jury och säga sitt namn. Berätta vad man
tycker om att göra. Hur gammal man är. Om man har börjat i skolan.

Jag har själv utsatt mig för olika auditions. Inte för att jag har trott mig få den
åtråvärda rollen, utan jag har snarare sett mig som ett experiment. Ingen skall
kunna påstå att jag inte själv vet hur det är. Mina barn vet att jag vare sig ser enkelt
eller tar lätt på dessa situationer. De vet också att om man går vidare på en audition
kommer även olika scener att behöva gestaltas inför regissör och videofilmas,
men att man i de flesta fall inte kommer så långt.

När jag var liten var jag tokig i att måla. Jag ville bli konstnär. Mina föräldrar,
som inte var som många av dagens coachande curlingföräldrar, utan av en annan
generation, tog sig ändå tid till att hjälpa mig att köpa färger och penslar så att jag
skulle få börja hos en konstnärinna.
Mamma och pappa var egna företagare inom hotell– och restaurangbranschen och
hade egentligen fullt upp med det, så det var verkligen inte självklart att jag
skulle få hjälp, men de kände mig väl och visste att det här skulle betyda
mycket för mig. Jag vill att mina barn också skall veta att jag känner dem väl.
Som mamager är det den mest naturliga sak i världen att du inte bara kan se
tiden som din egen. Det gäller att ta tillfällena i akt och göra något av nuet.
Det är så mycket i livet som handlar om att göra sig tillgänglig. När de fyra
äldsta var små hade vi en målarverkstad i stället för ett vardagsrum. En del
tyckte att det var konstigt. Nu har vi en stor spegel och balettstång. TV’n har
aldrig varit vårt fokus. Det är när fantasin får röra sig gränslöst som jag har
sett att barnen under årens lopp själva upplevt glädjen av att dansa, måla,
sjunga och spela. Det finns en hemlighet i det kreativa som föder harmoni
och tillväxt.

Annandag jul


Idag har flickorna varit på mellandagsrea med en kompis. Fast egentligen hatar de att gå i affärer och trängas. Däremot gillar de att äta dumplings. Rufus stack iväg på hockey för att heja på sitt favoritlag Djurgården. Själv har jag varit ute med hunden och tagit lite bilder som ni kan se här nere. Annandag jul serveras alltid kalkonmiddag här hemma. Då får jag alltid specialisthjälp i telefonen av min pappa som är före detta källarmästare. Kalkon är egentligen den enda kötträtt jag äter sen över tjugo år tillbaka. Gillar förstås även fisk och skaldjur. Har också hunnit med att göra saffransskorpor och så städade jag bilen när Junior var ute och spelade fotboll i den vårvarma vintern. Fåglarna kvittrade till och med.

Julhelgen har varit trevlig men alldeles för kort!

Tjugofjärde luckan

God fortsättning till alla mina läsare.

Nu är tjugofyra luckor klara alla filmade med min iPhone och även om det ger en bild av en intensiv decembermånad, så skuffar de bara på ytan av allt som egentligen händer här. Jag skulle tro att den här julen är den mest annorlunda jul som vi någonsin firat.

Julafton började med en tidig frukost och sedan julklappsutdelning eftersom vi skulle tillbringa resten av dagen i St:a Clara.

Jag är glad att vi hade släpat upp sofforna från lillkyrkan till kyrkorummet för att det skulle kännas hemtrevligt även där. De här människorna hjälper förstås de hemlösa året om, men med tanke på att att det finns 40% i Stockholm som känner av sin ensamhet speciellt på julafton, så var det väldigt angeläget att kunna bidra med en familjär stämning. Prästen Carl-Erik Sahlberg tackade innerligt för vårt engagemang och sa att det var den bästa julafton St:a Clara hade haft sedan de började för tjugo år sedan. Självklart hade det inte gått att genomföra utan ett team med fantastiska människor.
Själv serverade jag julmust och delade ut säkerligen hundra bröd till de behövande att ta med sig ut i den kalla vinternatten. Livet är så orättvist, men jag har också fått hundra kramar tillbaka denna julaftons kväll. En och annan berättade sina livsöden för mig under kvällen och tackade för att de fått uppleva både gemenskap och mycket gott att äta. Jag är vidrörd.

Det här påminner om tabberaset i Lönneberga. Fast utan kommandoran. Det enda vi inte kunde bjuda på var slädåkningen.

Borta bra men hemma bäst!




Tjugotredje luckan

Så var dan före dopparedan till ända. Jag känner mig tacksam för att det fortfarande finns mycket energi kvar i oss. Dan före dan sätter vi igång att möblera en kyrka. Min önskan har varit att det skall få upplevas som ett vardagsrum i ett hem den här julaftonen för så många som möjligt. Det har varit så roligt att hela familjen har hjälpts åt med att hämta både tårtor och bullar och bröd. I morgon är den stora festen.

På ett mycket märkligt sätt hamnade en liten hundvalp hemma hos oss idag. Fröken Blanka, en kommande cirkusprinsessa, har anlänt till vår familj till allas stora förtjusning. Så kan det gå när man träffar en själsfrände på Hötorget i Stockholm. Det var inte bara hunden jag blev förälskad i. Det är roligt att leva!

Tjugoandra luckan

Jag gillar både slott och koja!

Idag har jag varit i stan och räknat bullar så att ingen skall bli utan på julafton. Och ikväll hämtade vi mat på Hermans vegorestaurang. Vad glada de var att få dela med sig av det goda till såna som verkligen behöver bli uppmuntrade på julafton. Det är mycket jobb med det här för att få det hela att fungera. Allt kanske inte blir helt perfekt som på Grand Hotell, men min förhoppning är att det skall bli en afton att minnas. Lite som en gammeldags Carl Larsson jul kryddat med Karl-Bertil Jonsson!

I morgon skall jag bära soffor och bord och duka och hämta julblommor och baka pepparkakor och köpa sista julklapparna.

Tjugoförsta luckan

Idag var jag och lyssnade på julsånger framförda av Regina Lund och flera av hennes artistvänner. Det var stiftelsen OneKindAct i samarbete med St:a Clara Kyrka som arrangerade koncerten samtidigt som de delade ut generösa matkassar till behövande. Jättefin atmosfär och underbara människor.

Sista bullbaket till skolan blev för Rufus. Efter ett antal barn och år och bakningar till dessa klasskassor känns det skönt när den här typen av engagemang börjar avta. Det har varit rätt mycket. Vi har säkert bakat oss ett varv runt jorden vid det här laget.

De fick ihop tre tusen kronor denna gång.

Tjugonde luckan

Så har vi tagit oss igenom en hel termin igen. Jag var på den sista skolföreställningen idag och efteråt åkte jag ner till stan för att julhandla.
Fyra dar kvar till julafton. På något sätt kommer det att gå, men för tillfället känns det svårt att få tiden att räcka till. Det är inte lönt att gå på känslor. Jag kopplar in autopiloten och låter rutinen jobba.

Om jag fick bestämma så skulle jag göra jul-TV som Ernst. Här hemma får jag bestämma så här gör jag julmys som jag alltid har gjort.

Nittonde luckan

                                 Foto: Unicef

Idag ger jag mitt stöd till Unicef genom att uppmärksamma det här:

 

Jul 2011

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

 

                                 Foto: Unicef

Artonde luckan

Hej alla glada!

Hoppas att ni inte sliter ihjäl er i julstöket. Det sköna med att vara vuxen är att man har rätt att bestämma när man tycker att det är tillräckligt. Det kan ta lite tid att lära sig det. Hann nästan bli mormor innan. Men hinner jag inte göra inlagd sill så gör jag det inte heller och känner mig inte sämre för det. Känner mig nästan bättre faktiskt. Inte har jag köpt alla julklappar heller. Bara några få om sanningen skall fram. Men det löser sig. Den här julen blir ändå annorlunda eftersom vi skall fira julafton tillsammans med hemlösa och ensamma i Stockholm city. Klara kyrka håller öppet hela julafton och vi skall vara värdfamilj. Har haft planeringsmöte idag. Det är första gången vi och Klara gör en sån här grej i den här omfattningen, så vi vet inte riktigt vad som väntar. Tror ändå att det kommer att bli jättekul. Klara har ju haft julbord på dagen förut och vi har ju sjungit på Stadsmissionen vid jul. Julafton är för många årets värsta dag på grund av ensamheten. Hoppas att det för några kan bli årets bästa dag i stället. Vi tänker inte hålla tillbaka något i alla fall i en av Stockholms finaste samlingsplatser.

Idag får ni lyssna på Arons egen sång som hans mamma Temilia har gjort och som Fredrik och hon sjöng igår. Jag tycker den är jättefin.