Ikväll har jag och min dotter lyssnat till fem av Europas största castings directors. En toppenkväll med tips och idéer om hur du kan ta din skådespelarkarriär till en ny nivå. Det var en mycket intressant kväll i ett fullsatt filmhus här i Stockholm.  Så otroligt inspirerande att träffa härliga människor med drömmar!

  
 

En del människor tycks tro att bara för att man är så kallad vuxen så ska vi klara allt själva. Men så är inte fallet. Vi behöver inte skynda oss att bli oberoende. Det kommer när det ska. När det gäller att få ett arbete på scen är det också en tillgång att vara just beroende. För det är genom att göra sig tillgänglig och beroende  av varandra som skapar att den där helheten blir så mycket större i sina dimentioner. Okej, jag kan ha fel men det är iallafall min uppfattning. Och det är lite så jag känt när jag levt med mina barn, när de vuxit upp tillsammans. Lite som i ett drama i ett skådespel har vi vuxit oss starka. Inte alla vet hur man får kämpa och idoget träna och repa och peppa. Ta klasser och göra sin läxa. Framgång kommer för det mesta inte över en natt utan den personliga utveckligen är en daglig utmaning. Men vad är framgång? Det viktiga är att få följa sitt hjärta, sin dröm. Att nära sin talang även om ingen annan ens tror eller sett den. Så ge aldrig upp!!!  Låt ditt inre leda dig att hitta nya vägar, nya former och kontakter. Idag när min äldsta son fick ett samtal om ett jobb han sökt hörde jag direkt på rösten att det var ett JA!!!  och all oro och känslor av misslyckande var som bortblåsta. Jag hörde hur min son var sitt glada själv och hur lyckad han kände sig. Det finns många vuxna som har rätten att göra sina bedömningar men att hamna nästan på målsnöret gång på gång kan ta knäcken på vem som helt. Tillsammans har vi kämpat för att inte ge upp. Idag  öppnades dörren till ett 4 månaders skådespelarkontrakt. Och det var som att för första gången höra: Titta mamma! Titta mamma jag kan gå. 

Sen ringde två till och bokade honom till andra jobb. Så bara några minuter bort är vi alla ett mått av tiden som vi måste förhålla oss till. Men just vid det här efterlängtade jaet lät vi den stanna och få känna efter att hårt arbete lönat sig. Grattis Matteus!!!  

Ps! Nu hoppas jag bara på att kunna hitta något för min extrapojke Saly. En riktig talang han med. 

 

Det står varje människa fritt att tolka konst. Jag vill här försöka dela med mig några av mina tankar och reflektioner som jag fick igår på Millesgården. Enkelt skulle jag kunna säga att jag blev drabbad av det sköna. Glas behöver aldrig förskönas det tycks alltid kunna visa upp sin skönhet ändå. Blicken tillåter dig många gånger att skåda rakt igen. Verk efter verk hänger prydligt uppsatta och de små lapparna talar om vem som skapat underverket. Millesgården är en vilsam plats men jag rusar liksom in. Mest för att jag var sen men också för att jag längtat hit sen sist jag var här. Det första som intresserar mig är ett par boxhandskar i glas, på vänstra väggen hänger utopererade organ nästan som en liten påminnelse om hur viktiga de är. Utan fungerande organ dör vi. Det finns också de som ser människoorgan som handelsvara. Först alltså ett slag på käften sen är det dags att vakna till verkligheten. Mina ögon fladdrar över rummet och jag låter det impulsiva styra mig.  Funderar på varför mina steg först väljer att bejaka mig själv i en glasskulptur, där jag ser mig själv upp och ned. Kanske finns det ett svar här. Men jag är inte här för att  tolka mig själv, hör jag mig säga till några damer brevid. Jag är här för att njuta. Varvid jag utbrister i ett  gapskratt för nu står jag helt plötsligt vid något som liknar en mans nedre region. Jag kan ha fel förstås. Men detta vapen står placerat mitt i rummet och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Glasklumpen har intagit en central plats och har inte till avsikt att flytta på sig. Rätt typiskt eller hur? Det som retar mig lite är att den riktas mot den åttaarmade bläckfisken. Vilket för mig känns som en hemlig signal. Ett skott som kan döda. Varför vet jag inte. Dessutom sitter det uppstoppade döda glasfåglar i en gul fågelbur brevid, vilka inget hellre vill än att bli ihågkomna och älskade. Konstvandringen har nu alltså lyckats skapa ett liv i de döda tingen. Jag reflekterar med några tanter till och vi funderar högt. Vi skrattar.  Glasskulpturen med pärlhalsbandet iaktar rummet och skönhetens kraft har intagit mig. Båten tuffar iväg.  Det verkar finnas en strategi här. Medveten eller omedveten är frågan. Bakom nästa vägg och lilla trappan upp möts jag av fria fåglar. Jag tror det är svalor och då är budskapet fulländat. Jag sätter mig i soffan med de utsträckta glashänderna och tar in hälsa, rikedom, lojalitet och långa resor. Svalorna sägs ju komma flygandes med det och just nu är rummet uppfyllt. Dessutom har jag nu skapat min egna Picasso. Jag tycker också mycket om den röda fruktskålen.

 

Ibland känns livet hopplöst och tungt. Jag säger; skjut mig i foten så åtminstone jag vet, var denna känsla av smärta sitter. Vänner, That’s life. Jag föddes i en taxi med navelsträngen om min hals. Har sedan dess burit denna ständiga ständiga kamp. Ibland funderar jag om kampen gör dess mening. Vem vill leva ett färglöst liv. Om livet är färg måste livet så målas. Utan färg ingen prisma. Utan prisma ingen gnista. Ibland funderar jag på om jag försöker återskapa ögonblick att åter födas, så stark är känslan att få skapa liv. Att ge liv. Ljus. Samhörighet. Det största vi kan uppnå med ett liv. När pressen är stor och tiden rusar iväg. Då vill lusten åter leka. Och nu kommer Våren. Allt detta hinner jag tänka när jag sitter som tant Grön på mitt lilla favoritcafé med knopp i håret.
  
  
  

Sverige har fått en ny liten Prins och det gör mig jätteglad. Jag hade till exempel inte ro att kolla färdigt på filmen hemma när jag hörde nyheten. Nu har jag surfat runt och lyssnat på det mesta. Jag vet, fånigt för många. En del tycker inte att det passar sig att födas in i en Kunglig familj. Men jag älskar Kungahuset och älskar alla bebisar på vår jord. Redan imorgon får vi veta den lille Prinsens namn. Stort Grattis säger jag till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel och lilla Estelle?? 

 

  
Kan förändring gå över. Ingen kan svara på det. 

Går det inte över förändrar vi. 

Jag vet. Man ska agera.
Inte överreagera. 

Men jag kan inte hjälpa det. Jag är likt ett svart får. 

Och livet hänger på 

denna sköra tråd.

Upplevelser ger skönhet. 

Och drömmen om det gränslösa pulserar. 

Livet går. 

Klockan slår. 

Dags för nya beslut. 

Jag är öppen. 

Det är lördag.