Det står varje människa fritt att tolka konst. Jag vill här försöka dela med mig några av mina tankar och reflektioner som jag fick igår på Millesgården. Enkelt skulle jag kunna säga att jag blev drabbad av det sköna. Glas behöver aldrig förskönas det tycks alltid kunna visa upp sin skönhet ändå. Blicken tillåter dig många gånger att skåda rakt igen. Verk efter verk hänger prydligt uppsatta och de små lapparna talar om vem som skapat underverket. Millesgården är en vilsam plats men jag rusar liksom in. Mest för att jag var sen men också för att jag längtat hit sen sist jag var här. Det första som intresserar mig är ett par boxhandskar i glas, på vänstra väggen hänger utopererade organ nästan som en liten påminnelse om hur viktiga de är. Utan fungerande organ dör vi. Det finns också de som ser människoorgan som handelsvara. Först alltså ett slag på käften sen är det dags att vakna till verkligheten. Mina ögon fladdrar över rummet och jag låter det impulsiva styra mig. Funderar på varför mina steg först väljer att bejaka mig själv i en glasskulptur, där jag ser mig själv upp och ned. Kanske finns det ett svar här. Men jag är inte här för att tolka mig själv, hör jag mig säga till några damer brevid. Jag är här för att njuta. Varvid jag utbrister i ett gapskratt för nu står jag helt plötsligt vid något som liknar en mans nedre region. Jag kan ha fel förstås. Men detta vapen står placerat mitt i rummet och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Glasklumpen har intagit en central plats och har inte till avsikt att flytta på sig. Rätt typiskt eller hur? Det som retar mig lite är att den riktas mot den åttaarmade bläckfisken. Vilket för mig känns som en hemlig signal. Ett skott som kan döda. Varför vet jag inte. Dessutom sitter det uppstoppade döda glasfåglar i en gul fågelbur brevid, vilka inget hellre vill än att bli ihågkomna och älskade. Konstvandringen har nu alltså lyckats skapa ett liv i de döda tingen. Jag reflekterar med några tanter till och vi funderar högt. Vi skrattar. Glasskulpturen med pärlhalsbandet iaktar rummet och skönhetens kraft har intagit mig. Båten tuffar iväg. Det verkar finnas en strategi här. Medveten eller omedveten är frågan. Bakom nästa vägg och lilla trappan upp möts jag av fria fåglar. Jag tror det är svalor och då är budskapet fulländat. Jag sätter mig i soffan med de utsträckta glashänderna och tar in hälsa, rikedom, lojalitet och långa resor. Svalorna sägs ju komma flygandes med det och just nu är rummet uppfyllt. Dessutom har jag nu skapat min egna Picasso. Jag tycker också mycket om den röda fruktskålen.
Svensk Glaskonst Millesgården
Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/4/5/a/mamager.se/httpd.www/wp-content/plugins/wp-social-sharing/includes/class-public.php on line 81