Idag fick jag och Tobbe en rolig överraskning. När jag plockade i posthögen låg där ett knallrosa kuvert. Det var en inbjudan till ”Årets Mama 2010”. Kädsel: Fest. Champange, mat, dryck, modevisning och underhållning. Sen skall visst Annika Lantz kora årets Mamas. Sådana här inbjudningar får gärna bli en vana. Det har faktiskt varit lite tomt sedan Venedig.

Det är allt bra ibland att vara lite TV-kändis. 

Det är som det här med tanken på prinsessbröllopet. Varför skulle det vara konstigt att drömma och tänka något sådant, att en så pass duktig dansare som Levi skulle få uppträda där bland alla världsstjärnor. Han är faktiskt uttagen till en av världens största balettävlingar för ungdomar i Lausanne. Hade han varit en lovande idrottsman på den nivån hade det inte varit konstigt att man sträcker sig mot sina drömmars mål. ”Jag satsar på OS 2012”, kan en 18-årig idrottare säga utan att någon tycker att han sticker upp.

Det kan vara så att i ett ögonblick kommer en vändpunkt och går lika snabbt förbi utan att vi själva lagt märke till det. ”Inte borde väl jag”, men det är just det här som gör att livet blir så spännande och roligt, när vi vågar ta ut svängarna i drömmarna.

För min familj och en halv miljon andra som var i stan den här speciella dagen kommer detta vara ett minne att bära med sig. Det där barnsliga entusiastiska som skapar glädje med pompa och ståt. Det kunde lika gärna varit en liten händelse, men just nu var det Kronprinsessans bröllopsdag.

Om jag skulle rätta mig efter vad folk tycker är lämpligt, så hade det inte blivit någonting. Det är faktiskt inte konstigare än så att du får en tanke eller en idé som vid ett senare tillfälle slår ut i blom, när du vågar gå på den. Det finns hur mycket ursäkter som helst för att låta bli, men jag tar fasta på människans potential och det tycker jag att vi gör rätt i.

Här kommer videobloggen för del 4 av Sveriges skönaste familjer:

Avsnitt tre av Sveriges skönaste familjer innehöll för vår del Zacharias student från Kungliga Svenska Balettskolan och inget annat (speakern sa ju Balettakademien TRE gånger och det är inte samma sak enligt våra barn)

Missade du avsnittet kan du se det på den här länken:

Sveriges skönaste familjer del 3.

Här är i alla fall våra första spontana intryck:

Vi ses!

Jag blev väldigt glad idag när jag var på Juniors dans. En mamma ursäktade sig försynt och sa att hon inte ville tränga sig på, men hon ville verkligen säga att Sveriges Skönaste Familjer är ett jättebra program. Veckans höjdpunkt faktiskt. Hon hade tre söta små barn och ville också att hennes barn skulle få möjlighet att sjunga och dansa. “Underbart” sa jag till henne, “för det kommer att hjälpa dina barn och ge er mycket glädje”.

I morgon kommer programmet att handla om när Zacharias tar studenten från Kungliga Svenska Balettskolan. Det kan hända att det blir snurrigt värre.

Någonstans inom oss vet vi att tiden med våra barn är begränsad. De kommer inte att stanna hos oss för evigt. Måste fundera på vad som är viktigt i livet om det nu är så att allt har sin tid fortfarande gäller. Livsrytmen måsta passa ihop med tiden annars uppstår olika former av obalans.

Det är inte så många som kan göra som Bodström, att sätta sig på ett plan och dra till USA. Inte för att jag inte tycker att han och hans familj är värda det. När människor i en familj lever ihop finns det många skikt av trådar som behöver vävas ihop. Så är det för oss och så måste det väl vara för alla andra.

Alphas killkompisar i klassen frågar henne varför vi visar att vi gråter i vår familj. Man skall visa vad man känner sa Alpha. Ibland räcker orden inte till. Alpha vet att det är som en ventil och hon får det att låta så självklart att visa sina känslor för varandra.

Just nu tittar vi på Felix stör en ingenjör.

Så säger jag bara om mannen på Migrationsverket som så hjärtlöst splittrar en familj genom att skicka tillbaka mamman och pappan till sina respektive länder trots sex år i Sverige. Sen skall Sverige vara ett land som så stolt snackar om barnens bästa och barnkonventionen och allting. Världens samvete? Knappast. Enligt migrationsverket får de minsann skylla sig själva som inte har ordnat det för sig. Det retar upp mig och adrenalinet sprutar ut i kroppen.

Sen har Tobbe stekt trettio pannkakor så att Tehilla, Rufus och Levi som dansar på tioårsjubileet för barnens dansdag på Dansmuséet och skall rusa iväg för att köpa färg till skrivaren, så att Zache kan få iväg sin ansökan till ett projektstöd som skall vara inne i morgon. Ibland är det för mycket som händer på samma gång helt enkelt….

Återkommer när jag har lagt upp lite filmer och bilder från helgens föreställningar.

Här är en liten videoblogg efter andra programmet av Sveriges Skönaste Familjer del 2:

Alla mina barn ville fira sin mammas 46-årsdag, så jag passade på att ta en bild som inte ens Kanal5 lyckades få till.

Tehilla skrev så fint att jag inte skulle tänka på att jag blir gammal. Jag har ju halva livet kvar att leva och att det kommer fler hopp och förväntningar och nya äventyr. Låt oss ha kul! Äpplet faller visst inte långt ifrån trädet.

Alpha påminde om att jag är världens bästa mamma.

Blad fick blommor och presenter. Den här väskan från NK blev jag extra glad över.

Tack alla mina härliga barn för en härlig dag.

Det är klart att man funderar på hur folk har upplevt programmet. Att visa ansiktet och kanske tappa det, som till exempel när jag skulle prata med prinsessan Christina. Egentligen hade Levi verkligen tryckt på att vi skulle göra det. Några veckor tidigare hade han pratat lite med Kronprinsessan Victoria efter en föreställning, men han kom inte för sig att fråga då och det grämde han sig lite för.

Nu får ju en del för sig att det var jag som pushade och ville detta. Att det dessutom är pinsamt och framfusigt att slänga sig på kändisar och kungligheter på detta viset, gör inte saken bättre i vissa ögon. Men tar man inte för sig i livet, så blir det inget. Saker ramlar inte över en. Man har ju faktiskt valmöjligheter och får använda det förstånd man har, men också den frimodighet som finns. Inget att skämmas  för och man måste våga. Vi har oftast vunnit på det, att våga.

Som väl är finns det andra bloggar att titta på när man vill bli uppmuntrad och inte nerdragen av de fåtal som utrycker att jag är pinsam. Tjugofyraåriga Veronica gjorde mig jätteglad med sitt blogginlägg och kommentaren från Anna i mitt förra inlägg gör att man gärna fortsätter att dela med sig. Ja, alla ni som har kommenterat här gör mig jätteglad. Tusen tack!

Om någon undrar så är mitt råd att gå på magkänslan. Den första innan “men inte kan man väl” träder in och stoppar. För det där är bara Jante som dyker upp. Prinsessor använder också sin magkänsla och på det viset uppstår kontakt som ibland leder vidare till något större.

Jag bjuder gärna på mig själv för det blir också rolig TV. Det är helt OK att sitta och undra “men inte skall hon..”. Det är nyttigt att reagera. Det kanske ger en tankeställare vad man själv har gjort med sina drömmar och hur man bedömer andra när de gör saker man själv inte vågar.

Det finns en del TV-proffs som verkligen får vara sig själva och gör saker som är “pinsamma” egentligen, men det anses helt OK. Sådana som Felix Herngren, Bob Hansson, Kristian Luuk med flera. Killar jag gillar. Kan inte komma på någon tjej just nu, utom när de är komiker förstås.

Jag har fått höra det hela livet. Redan som barn fanns det lärare och andra vuxna som ville trycka ner mig i skoskaften för att hindra mig att använda min personlighet och visa mina känslor. Men jag vägrar att anpassa mig till det accepterade mönstret. Jag är en glad Pippi Långstrump och en flygande Mary Poppins.

Lästips.
Läs gärna kapitlet om Jantelagen i min bok Mamager.