Palatset för barn

En ny ledstjärna tändes ikväll för barnkulturen i Stockholm. Palatset invigdes kungligt av självaste Kronprinsessan Viktoria där barnen fick en självklar plats som Very Important Palatset Persons (VIPP). Det känns lång väg att här tas barns kreativitet och drömmar på största allvar.

Jag känner mig upprymd stolt och glad över att ha fått vara med på den här födelsedagsfesten. Att Alpha och Tehilla medverkade med harpospel och balettdans gjorde inte saken sämre. Deras fina uppträdande visade också lite på att det här är ett hus som ger utrymme för varje individ att utveckla sina förmågor och intressen. Hela huset bubblade av helhjärtat engagerade barn och vuxna. Att barn verkligen blir tagna på allvar är det som gör mig mest lycklig av allt i hela världen.

Det finns bara en sak att säga. Det är ett magiskt palats. Jag såg att Kronprinsessan tyckte detsamma. Hon stannade till och ville se mer än hennes inrutade program medgav när hon fångades av magin som harpan och dansen åstadkom.

En hellyckad kväll där det även bjöds på utsökt mat. Jag hoppas att ingen missade de små vaniljfyllda pannkakssnurrorna med färska bär på. De smakade mums fillibabba.

Tack snälla för att vi fick komma!

West Side Story – rekommenderas varmt

När vi kommer ut från Göteborgsoperan denna kväll möts vi av polisen och två gäng som har varit i ett blodigt slagsmål. Musikalens verklighet fanns på andra sidan gatan. Kontrasterna från att ha varit på en underbar föreställning i detta enastående vackra operahus blir nästan skrämmande. Men just i det ögonblicket kan vi inte göra något åt det. Polisen har i alla fall tagit hand om det som är på ytan.

Det här med att göra något helhjärtat och att inte ursäkta sig för sin hängivenhet – precis som kompositören Bernstein var fullt ut – det stämmer verkligen på Zacharias. När han kommer till slutet av West Side Story får han oss alla att känna oss som nya människor. Det känslosamma uttrycket i både dans och skådespel förstärker dramatiken om hur viktigt det är att en människa blir sedd och tagen på allvar.
West Side Story berör på djupet. Från första akten tills ridån går ner.

När Zacharias var nio år spelade han Bertil i Nils Karlsson Pyssling på Maximteatern här i Stockholm. Levande och enkelt och inte som en konstlat inrepeterad teater. Han trodde verkligen på det han gjorde då. Tolv år senare ser jag samma glöd och passion. Min Zacharias lyser starkast när han står på scen.

Junior följer på helspänn med genom hela musikalen.

Svalorna flyger snart söderut.

Jag tror inte att jag har tackat alla er som följer min blogg. Det betyder mycket för mig när jag ser att ni finns. Hur lätt är det inte att tankar annars bara fladdrar förbi. Ni håller ordning på mig.

Så stort tack alla härliga människor!!

Här om dagen kom en liten ring till mig med en svala på. Tobbe tycker det ser ut som skrot, men den påminner mig om hälsa, rikedom, lojalitet och långa resor. Så nu när jag ligger här på mitt trägolv för att sträcka ut mig efter hela dagens sökande efter jobb och mitt nystartade äppelmusteri, inser jag att jag måste vara ännu mer målinriktad.

Samtidigt känner jag på mig att något spännande håller på att hända, så det är lika bra att flyga med och inte kämpa emot.

Jag behöver inte vara som alla andra fast jag skall fylla fyrtiosju.

Nu slutar jag annars blir det tårta på tårta.

Fel ålder?

Jag har fel ålder. Skickar jag in en ansökan till ett jobb har jag nu förstått att jag sorteras bort innan jag ens får en chans att visa vem jag är. Eller är det för att jag har ”åtta ungar” och då blir det väl inget gjort?

Men jag skiter i det, för i tanken är jag redan på väg med Tehilla för att plocka hem en Oscarstatyett. Skratta ni för jag vet att skratt och gråt, talanger och passion måste ner i kvarnen för att malas. För att därifrån se ett annat ljus och perspektiv. Frågan är bara hur långt vi själva är villiga att gå. Den konstnärliga resan är aldrig enkel. Finns det ens tur och retur?

Samtidigt är det ett privilegium, tänker jag när vi sitter denna lördagseftermiddag på Kungliga Operan. Levi som fått sin anställning där direkt efter gymnasiet har nu fått ett av världens roligaste arbete. Här dansas Svansjön för fulla hus av Kungliga Baletten och det syns lång väg att pojken har hamnat rätt. Så här gläder han både sig själv och sin publik. Finns det då något bättre än att veta att sitt barn är där de vill vara? Nej.

Dirigenten Fillippe Béran står framför mig och ser nyförälskad ut när han leder kungliga hovkapellet. Den lusten smittar av sig till mig. Jag har just kommit fram till att det måste vara hälsosamt att titta på balett. Inte bara för att tid och rum stannar utan av all den harmoni som flödar fram ur hela skådespelet.

Sen är det inte så farligt att Svansjön tar tre timmar och tjugo minuter av mitt liv. I pausen mellan akterna passar vi på att smita upp på guldfoajéns stora terrass, som glimrar i solskenet. Här skulle man vilja fira sin femtioårsdag.

I morse när jag öppnar tidningen och läser reportaget om Camilla Läckberg blir jag åter inspirerad. Någonstans hoppas jag ju också att få kunna försörja mig på skrivandet.

Idag skall jag göra äppelmos.

Fast jag börjar med brunch på bryggan med smörstekta kantareller och Janssons.

Svinalängorna till Hollywood!!?

ALLA tidningar (Aftonbladet, GP, Skånskan, DN m.fl.) skriver idag om att Svinalängorna är vald att representera Sverige vid uttagningen av de utländska filmer som skall tävla på Oscarsgalan 2012.

Man får ju inte skryta för mycket för det passar sig inte i gamla Svedala MEN det här är Tehillas film!!!!!! så i eftermiddag blir det besök på fik.

Dessutom, bättre hantverk på alla plan än i Svinalängorna är svårt att hitta. Bra val av juryn som inte bara såg till trendiga koncept och intressanta maktstrukturer. Den här filmen är som ett personligt brev till alla barn i världen som behöver veta att det går att överleva.OCH det gör MIG glad!!

Det bubblar av lycka och det osar hett om telefonledningarna.

Svenska Oscarsnominerade

14 svenska filmer har blivit nominerade till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Fyra har vunnit. Här är hela listan:
+ ”Jungfrukällan” (regi: Ingmar Bergman, 1960; vinnare)
+ ”Såsom i en spegel” (Ingmar Bergman, 1961, vinnare)
+ ”Kvarteret Korpen” (Bo Widerberg, 1964)
+ ”Käre John” (Lars-Magnus Lindgren, 1965)
+ ”Ådalen ’31” (Bo Widerberg, 1969)
+ ”Utvandrarna” (Jan Troell, 1971)
+ ”Nybyggarna” (Jan Troell, 1972)
+ ”Ingenjör Andrées luftfärd” (Jan Troell, 1982)
+ ”Fanny & Alexander” (Ingmar Bergman, 1983, vinnare)
+ ”Pelle erövraren” (svensk/dansk, Bille August, 1988, vinnare)
+ ”Oxen” (Sven Nykvist, 1991)
+ ”Lust och fägring stor” (Bo Widerberg, 1995)
+ ”Under solen” (Colin Nutley, 1999)
+ ”Ondskan” (Mikael Håfström, 2003)
+ ”Så som i himmelen” (Kay Pollak, 2004)

Jag är kär i dig Karl Johan!

Sitter på Bondegatan 58 med vänner och familj för att fira Tehilla 16 år. Livet känns så där härligt som det gör när man låter det levas. Vi råkar nämna en gemensam bekant som abrupt avlidit i cancer i vår egen ålder. Livet kan uppfattas som att det har pågått länge, samtidigt som vi skyndar oss för att komma förbi krönet där vi kan se helheten och fortsättningen på vägen. Vi vill ju inte bara snurra runt. Här sitter vi i alla fall förstklassigt och billigt och odlar gemenskap. Det som livet verkligen handlar om och Tehilla känner sig jättenöjd. På kvällen kramar hon oss flera gånger och säger att det här var ett toppenfirande.

Man skulle kunna gripas av panik när flera människor plötsligt i ens direkta eller indirekta närhet faktiskt drabbats av livshotande sjukdomar, där vissa dör. Jag menar i femtioårsåldern! Det är knappast en ålder som man förknippar med att livet kan ta slut. Hur viktigt är det därför inte att vi tar vara på livet NU och inte skjuter det på framtiden. Det är knappast vid pensionen som man skall börja leva det liv man egentligen vill leva.

Jag känner ändå att jag har haft ett rikt liv fram till nu. Att ha fått en sådan här underbar familj tidigt i livet har gett en rikedom åt varje dag. Jag har levt i Sveriges Skönaste familj i 25 år. Tanken på att det skulle ta tvärt slut skrämmer mig.

Men jag vill ju inte gräva ner mig denna underbara söndag. Därför är det på sin plats att ni nu får reda på att jag kanske har fått Sveriges häftigaste hem också, med tanke på att jag har en Karl Johanodling i trädgården. När Rufus klippte gräsmattan för några veckor sedan undrade han var det var för skit som växte där och plöjde ner alltihop. Vilket visade sig vara ett av det bästa drag han gjort på sistone, nu när vi har denna multiförökning av Sveriges bästa svamp. Men jag skall inte berömma mig för egentligen var det Alpha som kom inspringandes med svampkartan och en stor Karl Johan i högsta hugg.

Min första tanke var förstås; ”hur kom de hit, dessa poetiska rackare?” och efter några olika teorier har jag funnit att vedhögen förra året från farfar i Småland måste vara orsaken. Så tack än en gång farfar! Du gav oss inte bara värme i vinterkylan utan även festmåltider hela hösten.

Så nu är jag inne på hur jag skall plantera kantareller på bästa sätt. Grannarna säger att det inte går, fast farfars direktimport från Småland har ju visat att det är fullt möjligt.