Saker och ting måste ha tid att sjunka ner. Det är inte lätt när det hela tiden pågår olika skeden. December månad tycker jag själv är den mest intensiva tiden i vår familj. Det är många avslutningar, genrep, luciaföreställningar med mera. Hör man hjärtat pulsera i öronen vet man att det är dags att sätta sig ner.
I dag har jag ont i knäet. Igår när jag var på väg till Juniors dans fastnade min fot i en elkabel som låg i snön över Östermalmstorg. Jag trillade pladask och spillde ut hela Juniors pappersmugg med dricka. Vanligt folk på landet hade frågat hur det gick och om jag behövde hjälp, men den kommentaren tycks inte gälla bland Östermalmarna. En riktig snobb i trettioårsåldern gick förbi och fällde kommentaren;
”Här på Östermalm skräpar vi inte ner.”
När Tobbe hade hjälpt mig upp så frågade killen honom;
”Ni plockar väl upp det där?”
Nu skall jag inte dra alla över en kam, men är det så här på Östermalm att alla skall stå på rad och vara som välordnade statister i ett skådespel, så är det inget för mig. Jag gillar inte översittartyper som ser ner på andra. Det kan förstöra en hel dag.
I helgen hann vi med att gå till Fotografiska museet med trevliga vänner och inspiration infann sig. Det är sådant som överväger tråkiga och irriterande personer.