Det känns lite trist när man lägger ner otroligt mycket arbete på en inspelningsdag och det visar sig att det mest speglar när jag springer omkring på parkeringsplatser. Barnens uppträdanden var väl betydligt mer intressanta? Även det som hände runt omkring scenen var roligare att se än diverse P-automater. Barnen får så lite utrymme.

Fattar inte varför de inte visade även när Linnea gav Erik den tatuering som hon verkligen hade valt. Det var som att den röda tråden klipptes av.

Ett snyggt avslut på Sikströms bilaffär hade väl varit om pappa Per hade avslutat med att åka till en annan bilaffär där det stod en bil enligt mamma Marias kravspec. Det hade Tobbe gjort. En Mini Cooper med dubbeldörr längst bak.

Så dagens avsnitt av Sveriges Skönaste Familjer var enligt mig lite lamt, men varför klaga när det kommer fler avsnitt som jag vet är betydligt mer spännande.

Här kommer i alla fall kvällens videoblogg:

Nästa vecka får vi se Zacharias spela in en film med Tehilla som skådis och resten av familjen som film-team. Regn, blåst och temperatur kring nollan gjorde den filmdagen till något av ett äventyr. Här är trailern som Zac gjort:

Vilken tur att vi åkte till Kosta, ni vet glasriket i Småland. Mitt bland alla vackra skålar och glaskonstverk hittade vi en festklänning på outleten där det stod ”reserverad för Tehilla Blad till galapremiären”. En sidendröm till en bråkdel av priset. Det är det jag menar med att ”plötsligt händer det”. Det har blivit många ”plötsligt” för oss.

Två miljoner lampor skulle tändas just idag.

Jag hade velat ha den stora fina skylten ”Julmarknad” i bakgrunden men Tobbe tyckte att man inte skulle besvära den före detta statsministern med en sådan bagatell. Det räckte med att Alpha sprang iväg mitt i allt ihop och vi fick vänta. Men Göran var lugn som en filbunke och vänlig. ”Vi måste vänta på Alpha” sa han. Jag förstår nu varför han har blivit så folkkär. Göran kändes mysig.

Jag retar mig ändå lite på att bilden inte blev perfekt, men det är ändå en småsak i sammanhanget.

Man tycker kanske att man skulle lära sig att inte vara så stimmig och stojig, så att man själv skulle kunna posera och se lite flott ut på bild, men nej, det verkar omöjligt och det spelar faktiskt ingen roll. Jag tycker att folk skall vara som de är och det innefattar även mig själv.

Några dagar med glada vänner och släkt piggar upp i höstmörkret.  Det är roligt att åka omkring och fika i stugorna. Att bara ta dagen som den kommer. Det är det bästa med höstlov.

När vi kom hem ikväll efter dryga fem timmars bilresa från Småland så hade Zacharias, som varit hemma, lagat kvällsmat åt oss. Vad glad man blir för så fina barn.

Var alldeles nyss och tittade på “The Social Network”. Trodde först att det kanske bara var en film för ungdomar, men jag hade fel. En inspirerande film som gom gav mycket tankar om att hålla på med saker som kan bli betydligt större än det som är för tillfället.

Tobbe som gillar statistik och kurvor blev väldigt trött på mig, när jag direkt efter filmen genast började tänka på hur vi skulle kunna använda den här informationen. Att vara först med något som börjar växa. Han säger att vi måste använda oss av det vi har och expandera där. Jag är ingen datanörd, men jag vet vad jag har.

Facebook har över 500 miljoner användare, men det kräver hårt arbete att få snöbollen att rulla. Du lägger ner din möda, sen måste livet dra det vidare.

Se den! En kanonfilm.

Här kommer en kort videoblogg för femte avsnittet av Sveriges skönaste familjer:

Nästan alla människor jag känner har en historia att berätta. När det väl kommer till kritan finns det något intressant bakom fasaden. Livet innehåller inte alltid stora paradnummer. Men jag tycker i alla fall att det finns ett värde i att spegla den vanliga människans liv. Det är så mycket som händer och jag måste erkänna att jag faktiskt känner mig lite gammal ibland, men det är förstås kluvet för å ena sidan intalar jag mig själv att efter femtio skall jag bara göra en sak i taget, för att i nästa minut röra i alla grytor samtidigt. Jag har egentligen ingen ursäkt för att inte sätta mig ner och skriva eller att flanera runt i stan och gå på museum.

Det känns som jag har sagt det mesta. Så trist och vanlig är jag. Det som däremot gör mig glad är alla kontakter jag får i samband med att vi just är med i Sveriges skönaste familjer. Unga människor som känner inspiration och att vi är levande och uppriktiga. Uppenbarligen måste det här med att man vågar drömma skina igenom. Och har vi inte lyckats med något annat så har vi i alla fall lyckats ge våra barn förmågan att tro att saker är möjligt. Ingen människa borde få känna sig oduglig när vi väl har kommit till jorden och blivit utrustade med oanade möjligheter.

Det här med att förverkliga en dröm och att ta nya avstamp brukar höra till nyårslöften, men jorden fortsätter varje dag att snurra runt solen, så den dagen att starta om kan lika gärna vara idag.

Jag tror till och med att TV-teamet lyckats fånga det här i köket hur jag hoppar upp och ner, flyger upp på stolar och laddar för att peppa mig själv till att våga flyga. Det kommer förmodligen att verka helt snurrigt och galet. För mig räcker det om det är roligt och piggar upp någon.

Här är lite bilder från gårdagens Halloweenfest här hemma. Just nu är Alpha och Tehilla hos grannflickan och är på spöktåg i deras farmors gamla källare. Buh!

Alla hade gjort sina egna skräckpizzor och Junior hade dessutom rullat korvfingrar. Sen serverades det läskigt bål! Inget specillt märkvärdigt utan sånt som vanliga människor hittar på.