Den här Milles var verkligen en stjärna i universum. I eftermiddag tog jag åter en liten tur ut till Lidingö för att riktigt njuta av verken. Att beskåda hans skulpturer ger mig ro och stillhet och uppmuntrar till att tro på sig själv. Ett besök med starka konstnärer har ofta den effekten. Levande eller döda. Det spelat ingen roll. Varje konstverk som ger ett leende blir vår seger.
Jag tänker inte dras in i träningshetsen men plötsligt minns jag hur kul det är att springa. Vissa intressen tycks ligga kvar i kroppen tills vi behöver dem. I mitt fall är det inga löften eller någon fånig träningsdiet. För mig handlar det om en intuition och att jag faktiskt besitter den här förmågan. Jag har alltid älskat att springa.
Min äldsta dotter ringer upp och är upprörd över mitt senaste blogginlägg. Men morsan du kan inte skriva att du är förälskad. Varför då säger jag. Är det det värsta som kan hända. Förlåt om jag sårat dig. Jamen tänk på pappa. Vill du att han ska dejta andra kvinnor. Om han var som jag skulle han må bra av att umgås med flera. Efter en lång diskussion kommer min dotter på att det visst blivit ombytta roller när jag råkar säga: men morsan nu får du sluta.
Uppskatta dig själv och hedra din själ för kärlek utan tillit är som en flod utan vatten.
Okej! Du får vara glad över hur ditt liv ser ut. För du är lycklig säger hon då.
På vägen hem från vår mysiga brunch på Kafé Esaias, smiter jag in på Beyond för att träffa mysigaste Rodrigo som jag köpte alla fina julklänningar av. Vilken kille! Det här med att socialisera med lätthet och vänlighet tycks vara modellen. Jag gillar verkligen den här typen av människor. Nu får det vara slut på pekpinnarna för idag, det är ju ändå trettondan
Idag sitter mor och bloggar på Kafé Esaias om kärlek, och hur man gör för att hålla en lång relation levande. Räkna inte med några kloka svar dock. Möjligen en och annan betraktelse och erfarenhet. All you need is love! Kan det verkligen stämma. Igår på Kungliga Operan när jag satt och tittade på Nötknäpparen hände något märkligt högst upp på 3:e raden. Höger dörr 2 och bänk 6.
Jag hade fått två biljetter i sista minuten och lika mycket i sista minuten bjöd jag med en man som aldrig någonsin sett balett. För mig som sett Nötknäpparen många gånger om var det minst lika intressant att beskåda honom. För helt uppenbart var det här något som berörde hans sinne. För visst är det så att musik och dans är gestaltad kärlek. En kär lek. Det var så vackert att se en annan människas intryck och känslighet att jag knappt vågade andas. Så här ser förälskelse ut tänkte jag, där jag satt i mörkret. Det händer alldeles för sällan att vi människor tillåter oss att bara sitta tillsammans i kärlek och ta emot.
Så Stort Tack till Kungliga Baletten för att ni förtrollade oss. Den här smällkaramellen kommer att hålla betydligt längre än till tjugonda Knut.
Jag funderar vidare. Kanske är det så att just ge leken rum som håller kärleken levande. Det blir lätt långtråkigt annars. Jag har själv vart gift 31 år och har en bra man. Men tyvärr känns som om det vi hade det jobbigt med som ungdomar har kommit tillbaka. Vi har alltså blivit egensinniga igen. Jag skulle tro att vi följer en naturlig utveckling i hur relationer brukar se ut. Vi vet alla att vi hela livet måste göra olika val och välja om kärleken på nytt. Ge den hopp och utrymme. Gammal kärlek rostar aldrig var det nån som sa. Jag tror på det. Men frågan är nog snarare hur vi definierar kärleken. Om den kommer att rosta eller inte. Vi behöver alltså skapa det roligt för att kunna behålla en relation vital och intressant. Jag minns knappt när jag satt beundrade någon som igår. Men de som säger att de känner likadant som första ögonkastet, de tror jag ljuger. Äkta kärlek mognar. Dessutom, om gubben kan diska, då håller relationen längre!
Här gäller det att öppna året starkt. Idag fick det bli ett besök till Millesgården. Är man kulturtant så är man. Senare på kvällen fick jag möjligheter att åter igen uppleva Nötknäpparen på Kungliga Operan. Hela livet tycks bestå av olika val och idag har jag bara valt gott gott gott.
Låt 2016 fortsätta så!
Just nu är det flera fina utställningar på fotografiska, att det dessutom har öppet till kl.23 är idealiskt. Helt underbart att bara sticka iväg så här mellan nyår och trettondan. Strunta i alla måsten och teven och ut och njut. Lika bra att börja starkt på det nya året. “Där barnen sover” av Magnus Wennman är ett absolut måste, för det är barnen som betalar det högsta priset när vuxna krigar. Gillade också starkt Guy Bourdin, Avante-garde! Denna fotograf och konstnär som lyckades slå igenom med sin humor och surrealism. Dessa bilder gjorde mig på glatt humör och gav mitt sinne space. Tack för kreativt folk?
Ibland behöver vi samla ihop utspridda tankar. Idag har det vart en sån dag. Som om jag gått och väntat på att höra något, och helt plötsligt stiger det in en kille innanför dörren som pratar viktigheter. Faktum är att det går inte många minuter förrän han börjar prata om sex. Kom ihåg säger han: alla vill ha bra sex, men det är bara på sekunden. Resten av tiden är livet. Jag börjar gråta för jag vet att han har så rätt. Samtal i köket är bäst!
Jag växte upp i en familj och släkt där alla älskar att träna. Det gjorde jag också men sen gifte jag mig och fick barn. Jag slutade träna. På jularna brukar jag dessutom gå upp i vikt. Men inte denna julen, för jag har haft extremt mycket att göra. I morse flög jag dessutom upp ur sängen för nu vill mitt huvud träna också. Det här verkar ju inte riktigt klokt. Men är det 2016, så är det? 
Det blev ett hej dundrande party igår. Efter middagen tog vi tunnelbanan in till stan till en liten nattclub som hette Bon Palais. Tusen Tack till Er! Jag hade sett fram emot det så mycket att det nästan blev tvärstopp i fötterna. Som tur är så finns det människor som väntar in. Som ung älskade jag att dansa. Jag har alltid älskat att röra mig till musik. Men där jag växte upp ansågs det syndigt. Jag har gjort upp med det där för länge sen. Men faktum är att det satt sina spår. Inatt lattjade jag runt som en het 25- åring och var inte hemma förrän halv fem.
Idag tittade vi på Nyårskonserten från Wien och åt tårta. Jag älskar balett och i år var det extra roligt då Nikisha Fogo som är vår vän, var med och dansade. Kolla in henne på Svt-play om du missade. På eftermiddagen åkte vi till barnkalas i Gubbängen och firade världens gulligaste 3- åring. Jag brukar för det mesta alltid ha lite extra energi kvar. Men nu är till och med jag dötrött. Så gonatt gott folk. Hoppas att årets första dag började fint.
