Igår blev jag bjuden till Cardierbaren på Grand Hotell och det var andra gången jag besökte detta fantastiska Hotell. Att sitta här och äta god mat med en vän och låta ögonen vila på den vackra utsikten mot strömmen skapar lugn och ro. Jag är inte alls en människa som har råd att gå till det exklusivaste, men av olika anledningar blir jag bjuden för att någon ser det jag gör för olika människor i vår stad. Jag är en driftig kvinna som gillar att få saker och ting uträttade. Som mor till 8 barn kan jag säga att jag är fullt upptagen med diverse ting och livet kommer mer tillrätta om vi både älskar vår själ och andras. Sen är det förstås så här att om vi mår bra så blir våra handlingar desto bättre. Mitt liv har alltid cirkulerat kring det sociala och det diakonala. Jag är uppfostrad i den andan och mina föräldrar lärde mig tidigt att dela ut mat och värme. Jag minns när vi packade folielådorna och pappa körde runt och jag hoppade ut ur bilen och sprang upp och ner för trappor. Den som kände min pappa behövde aldrig vara hungrig. Det är sånt här jag minns när jag sitter på Grand Hotell. Och visst känns det märkligt att människor på ett Hotell kan komma så nära. För ibland när livet är tufft för människor och vi gråter som om det inte finns ett slut på eländet, får vi inte själva glömma bort att andas. Jag kan inte med ord beskriva det jag känner och efter några timmar på Grands Spa kan jag säga att det den mentala lyckan är återställd. Ska fråga om nån av mina barn kan skriva en hyllningssång till mitt älsklingshotell.
Dignitet and tranquillity last forever ?