Precis som så många andra har jag börjat läsa Tigermammans Stridsrop. Det jag spontant känner när jag håller i boken är att vem vill inte att sina barn skall lyckas här i livet? Ett liv att förvalta. Man kan tycka vad man vill om mitt bokskrivande. Bidde det inte ens en tummetott? Det bidde ingenting. Jag kan skratta åt mig själv. När jag började skriva Mamager, var det snarare som en dagbok. Något för oss att minnas. Ord och texter att fiska upp det vi varit med om under resans gång. Jag tävlade med boken och det gick bra, men i och med att jag inte vann så fortsätter kastrullerna att puttra på och även jag har svårt att hinna med. Jag borde, jag skulle skicka till ett bokförlag för lektörens utlåtande var helt okej. Därför är det bra att Amy Chua har fått sin bok i tryck för det får mig att vässa klorna och ingen har någonsin sagt att professorer är de bästa föräldrarna. Mitt budskap till mina barn har alltid varit om Du vill så kan du. Men för att komma någonstans krävs det tid och uthållighet vilket område än din talang finns inom. Det går inte bara från den ena dagen till den andra för att mejsla ut precision och till skönhet behövs i många fall ett helt liv, men ju fortare vi börjar desto längre tid har vi ju på oss.
Det är sådana tankar jag tänker när jag ligger i min hammock på denna söndagsförmiddag och Tehilla kommer med nybakade macarons och min själ gungar med. För mig handlar det inte om att stöpa barn i en form och schwich in i ugnen, eller att få fram en bättre kopia av sina föräldrar. Det handlar om att hjälpa varandra att hitta sitt personliga uttryck. Dessutom tycker jag inte att konst i allmänhet skall vara skilt från vår vardag. Kort och gott är det livet i stort som är en konst. Sen kanske inte god smak och livskvalitet betyder samma sak för dig som för mig. Därför vill jag trots allt ge några timmar till att läsa Amy Chuas bok. Pekpinnar har däremot inte varit vår melodi utan snarare den mänskliga omtanken precis där vi är. Det är fullt möjligt att hitta sin väg.
