När drömmarna visar vägen.
Man brukar säga att det är mycket nu. Som något vi mest behöver säga för att tycka att vi är betydelsefulla. Inte många skryter precis med att de inte gör någonting alls om dagarna.
Samtidigt kan förstås ingen leva på bara luft. För några kanske ingenting är allting.för andra betyder allting ingenting. Det kan behövas dagar av filosofiskt tänk och just reflektioner när eller om något meningsfullt eller av större värde skall födas ur något litet. Det lilla – ett frö – blir en växt.
För egen del.
Efter flera hektiska veckor kände jag i morse att det räcker med motstånd just nu. Tungrodda åror att ro iland. Tjuvade mobiler, onödiga p-böter och andra konstigheter.
Idag skulle Tehilla och Alpha träffa Pernilla August för något som heter eftersynk. Det är när man fixar ljudet på ställen där det har blivit störningar som gör att rösterna inte går fram som de skall. Tobbe och Alpha åkte tidigt. Jag skulle också komma och efteråt skulle Junior och jag till gamla stan och filmas. Men innan är högen av tvätt och paniken över ett tomt kylskåp stor.
När man skall möta någon på ett nytt ställe är det svårt att veta exakt vilken som är rätt uppgång i en tunnelbana och utan mobil är det ännu svårare. Tågnosen pekar framåt åt två håll liksom. Jag väntade och väntade förstås fel. En snäll tant hjälpte mig till en hiss. Tobbe trodde att han skulle hinna till T-Centralen. Några trevliga ungdomar lät mig låna deras mobil och ringa. Så mycket lättare det blir när vi vet var vi är. Så det löste sig och vi hann i tid. Men väskan var proppfull och tung att bära och Junior behövde på toaletten. Dessutom var det varmt.
Är det mening att utbrista sin frustration? För det mesta löser det inte mycket.
Men just idag var det inte lönt att hålla tyst.
– Jag behöver en mobiltelefon just nu, sa jag högt när jag blev insläppt på TITAN. Tre röda sekunder senare håller jag i en rosa Ericsson.
Alltså!! Vissa fattar vad man menar.
Och då när jag ändå har ångan uppe slänger jag ur mig en ny TV-idé som jag använde som livplanka under morgontimmarnas segdragna slit. Längst ut på plankan står jag och undrar om det skall visa sig att Peter Pan hade rätt. Tobbe, som en harklande Kapten Krok, ramlade snabbt vidare till ett utvecklingssamtal.
Hoppa Nina. Du kommer att flyga.
Numera behöver jag visst bara vicka med lilltån så fattar folk vad jag menar och med teamet från TITAN finns det hur mycket kul och fantastiskt som helst att göra och hitta på. !
This is my life 2010-06-02
Tusen tack alla sköna människor!