Gång på gång måste vi ställa oss frågan vad som är viktigt i livet. Om det nu är arbetslivet som upptar allt fokus är frågan ännu viktigare att ställa. För när jobbet är över så kommer förmodligen ingen att fråga efter dig. Vem är du då? Allt för många strävar efter en arbetsidentitet tycker jag. Folks första fråga är ofta, “vad jobbar du med” Som att har du inget intressant jobb, då är du förmodligen rätt ointressant som person också. Men det kan jag be att få tala om. DET ÄR INTE SÅ!!!
Mitt liv består mycket av att förgylla tillvaron med barn, familj och människor runt omkring. Bra, eller hur. Ibland gör jag nått litet jobb här och där. Ibland skriver jag. Men jag kan också känna mig ledsen för att jag inte kommit in som en vanlig Svensson på arbetsmarknaden. Då krånglar jag och blir orolig för att ändå för tillfället acceptera att livet är som det är. Tills nästa gång känslan dyker upp. Förhoppningsvis har jag tagit ett litet steg framåt. Eller bakåt. Det är svårt att veta. Hur som helst är det viktigaste att livet rullar på för jag hatar stagnation. Därav är jag en orolig själ. Jag söker mig alltid framåt, annars är jag lugn. Vi måste kunna gå genom livets faser och klara av det. Men vem är inte vansinnigt trött på allt ihop emellanåt? Det räcker inte ens att solen skiner, som idag. För jag vill något mer. Jag ringer till min man och han säger, att vad han än gör så har du Nina alltid sett det. Det är då jag kommer på det, så jag skriker högt: Du måste ÖvErAska mig och går inte det, då måste JAG börja överraska mig själv!!! Detta är en bra tanke, för nu kan jag som levt i 51 år få möjligheter till mina nya idéer, min nya inspiration och mer kärlek . Positiva tankar gör mig lyckligare. Men det kanske inte går så lätt om det nu är tvåsamheten som också har tröttat ut mig. Ärligt talat vet jag inte vad det är som har tröttat ut mig. Allt är bara omtagningar hela tiden och jag söker större utmaningar. Men som förälder och 8barnsmor måste jag orka att allt lunkar på. Jag vet, allt har sin tid. Men det är så här jag känner det på riktigt. Men jag är ingen dålig människa för det.
