Julafton för tilltufsade – i Karl-Bertil Jonssons anda

Jag hoppas att ni alla haft en fin julafton. Hela dagen har jag önskat många människor god jul och delat ut mängder av mat (från Hermans). De senaste tre åren har familjen firat julafton tillsammans med Klara Kyrka och de som har det extra svårt. På julen vill de flesta bara ha det som vanligt och fira med nära och kära. Men själv känner jag att julstämning frodas och växer till av kärlek, vänlighet och generositet. När vi väl tog klivet till att göra fest för de som kanske behöver det allra mest på självaste julafton så blev det också ett sätt att umgås. Som artistfamilj är det heller inga konstigheter att jobba när andra är lediga. Jag tycker mig se att nöden ökat de här åren eller så har ryktet gått att här är det både gott och fint. Tack alla underbara människor som kom idag. Tror många av oss kände att den här dagen blev ett speciellt julminne och min förhoppning är att nån fick ett litet hopp tänt i sitt mörker.

Nelson Mandela

I fredags morse när vi landade i Kapstaden fick vi redan på flyget höra att Nelson Mandela dött.

Eftersom jag är uppvuxen på sjuttio- och åttiotalet så var han en högst levande person som det alltid pratades och diskuterades om i skolan. Det där med kampen för alla människors lika värde har alltid varit en brinnande fråga för mig. Egentligen förstod jag inte så mycket – mer än att jag blev arg på hur ett system som apartheid kunde få finnas överhuvudtaget. Nelson Mandela betalade med sin frihet och i Sverige samlade vi in pengar och bojkottade sydafrikanska varor. Själv drömde jag om att åka till Afrika och hämta alla barn som fick lida för vuxnas dumheter. Jag ville komma med hopp och förändring.

Så för mig var det rätt plats att komma till just nu. Det är så det känns. Jag hade kanske inte tänkt på det så mycket om inte den historiska händelsen i och med Nelson Mandelas död inträffat just nu. Innan resan hittade jag dessutom Mandelas bok som jag köpte för många, många år sedan. Den låg där i en låda och sa ”läs mig” vilket jag nu gör.

Så här sa Mandela när han frigavs:

“Jag har kämpat mot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle, i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”

En av guiderna berättade att Mandela sagt att ”jag är inte felfri, men jag försöker hela tiden göra mitt bästa”. Så tittade han ut över oss som satt där i bussen och sa ”och det kan också ni göra”.

Innan vi skildes åt stod en före detta fånge och tog farväl av var och en. När det blev min tur sträckte han fram sin hand till mig och jag tog den och kramade om honom och sa att jag var glad att han levde så att han kunde berätta. Han var glad att jag kom och kramade mig tillbaka. Ett sånt där ögonblick då tiden stod stilla.

Det finns en mening med varje människas liv.