Ingen läsning för er under 40!

Nu när jag har hört mig runt och efterforskat lite, så verkar det som om var och varannan i min ålder har tappat intresset för sin lust. Kvinnor som män verkar alltså behöva hävda sig på andra sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Igår var det min tur att skämtsamt säga till min väninna att hon kunde låna min man ett tag, så kunde jag ta hennes. Jag tycker egentligen inte om det, Nänä, nu gör vi inget av det, tro mig. Har märkt flera gånger den senaste tiden att dessa tankar ändå hänger i luften. Är det en storstadstanke? Byta partner är förstås inget nytt. Kanske har det nåt med åldersnoja att göra? Hur som helst tyckte hon att tanken ändå var nog befriade.

Den här ensamrätten, det här ägandet till en människa tar udden ur det fria. Ja vi kanske måste våga ställa oss dessa djupa frågor utan att skämmas eller skuldbelägga för att kunna börja blomma igen. Jag personligen tycker att vi kan låna ut lite närhet både här och där, men det är kanske en alltför pragmatisk tanke, jag vet. Men att verkligen leva ihop innebär något större än bara erotik och ibland är det lika bra att erkänna att vi kör fast emellanåt. Självklart ger trohet trygghet. Men trohet hotas när den blir tagen för given. Allt jag kan säga är att skrikande behov måste fyllas på, annars går en människa sönder.

Nog pratat om detta svåra just nu.

Konsten att uppvakta

I två veckor har jag blivit uppvaktad. Härligt tänker du. Tills jag säger att det var av en annan man än min egen. Det märkliga var att från början var vi “just friends”. Men någonstans på vägen hände något. Nu vill jag fort säga att vi har inte träffats in “the real life”, så ingen gör en höna av en fjäder här.

Men! Jag är bara människa och med mycket känslor dessutom. Nästan inga vanliga par talar om det här. Det är tabu. Jag är lite annorlunda där.  Min man öppnar upp om han är med mig och då är han oftast mycket klok. Själv hamnar jag i många både roliga och intressanta samtal för att jag går in i varje situation som om det vore livets sista suck. Lite som en forskare. Jag tröttnar aldrig att prata med andra människor om relationer och om hur vida de gjort, tänkt, känt…. Vad de kommit fram till helt enkelt. Ibland blir det plumpt och fel men oftast leder samtalet till något bra. Något meningsfullt. Jag är en människa som är rakt på sak. Det är därför som jag också får raka svar och det är därför som jag hamnade i korsförhör med en fransman för drygt två veckor sedan. En helt bedårande fransman vill jag dock tillägga. Direkt när jag såg honom fick jag gellylegs. Han tycktes gilla mig med eller snarare, han blev galen i mig och jag kan erkänna att det kändes underbart. Men du är gift!!! säger någon. Jag sa det med och   berättade  allt för min man , annars skulle jag fått dåligt samvete på kuppen. Det är här jag undrar hur vanligt det är bland folk egentligen. Eftersom ingen pratar om detta så brukar det mest uppdagas när det är försent. Folk skiljer sig på löpande band. Men jag älskar min man. Det är bara det att vi har för lite tid för varandra. Och nu när jag pratat med någon som väckt upp alla de där bortglömda känslorna vill jag inte ha tillbaka det där tråkiga igen. Från början var jag mest glad över att äntligen fått någon vettig att prata engelska med. Men efter att ha blivit matat med “cuddle” and “snuggle” så kände jag att jag skrek av denna lust. Jag menar, nån lust måste vi ju ha haft eftersom vi ändå fått 8 underbara barn. Jag vet att livet har olika faser som man går igenom. Jag vet allt det där. Men ack! Så skönt det var att vara berusad av bekräftelse och uppmuntran. Något att tänka på för den som vill hålla ihop sin relation. Också för mig.