Jag har drabbats av eskapism

Som åttabarnsmor har jag många förväntningar på mig från omgivningen. Det sticker jag inte under stol med.

Kortfattat. Jag förväntas vara glad och lycklig. Det har blivit min kostym. Råkar jag säga nåt annat någon gång tittar folk frågande på mig. För det passar inte att säga att jag ibland känner mig som ett kugghjul i maskineriet. Jag är en människa som fått både 30- 40- OCH 50-årskrisen. Jag dog inte men det gjorde vansinnigt ont. Men vad hjälper det att demonstrera för en sån sak. Alternativet är ännu värre.

De som är visa och klokare än jag brukar säga till mig; “Men Nina, vet du vad, lycka kan också vara de små stunderna som dyker upp då och då.”
Jag vet, för det är då som jag känner mig som mest lycklig. Jag älskar känslorus. Jag älskar känslan som ibland kommer, eller människa jag fattar ingenting men jag skulle vilja vakna upp vid dig.

Igår när jag pratade med mina föräldrar föreslog jag att vi kunde låta mig få fylla år neråt istället. Istället för 51 fyller jag alltså 49 igen. Blir det inte bättre då, kanske det är lika bra att sen fortsätta med 48, 47, 46, 45…….. till slut är jag nere på 25 igen, sa jag. Mina föräldrar är uppåt 80 och sa; “Ja det verkar ju som det är så, så varför inte?” Klart jorden inte går under för att vi människor blir gamla. Men jag har inte hunnit med så nu gör jag något åt det. Jag vill inte gå baklänges längre.

Prettonina skulle däremot säga att jag kan och vet betydligt mer nu än när jag var tjugofem, så varför våndas. Jag är tryggare i mig själv nu.