Inatt somnar jag med dessa bilder på min näthinna. Några visioner och reflektioner över livet. Vad hade livet vart utan alla barn. Hela deras uppväxt har vart präglad av musik och dans. Det blev en livstil och ja, jag tappade kontrollen, in i det kreativa mysteriet. Mor lurade dem att tro att allt är möjligt, om vi bara jobbar hårt. Ibland räcker det inte, säger folk. Men det ska vi inte bry oss om. För om det är några som kommer att lyckas så är det ni säger jag då. Gonatt! 
I morse när jag vaknade kände jag ett visst vemod över att livet går så fort. Kändes liksom som om att snart är det roliga över. Jag började gräva i bilder och minnen. Genast kändes det mycket bättre. Bilder är bra. Jag värderar numera mest upplevelser tillsammans, och inte ytlighet och flärd som man kanske skulle kunna tro. Jag bryr mig inte längre om det senaste. Utan snarare om att va det senaste i mitt sinne om ni fattar. Jag bryr mig om mina barn och de som behöver mig. Jag tror på ambitioner och höga mål. Har fostrat mina barn i det tänket. Men inser att jag redan vart med om det största, i och med mina åtta barn. Det är möjligt att det väntar fler äventyr. Men just nu bryr jag mig inte lika mycket. För att växa som människa behövs mest kärlek. Inte bara mer kärlek. Utan MEST. Hoppas någon ska bli uppmuntrad av mitt lilla kärlekstips. Jag vet att det funkar. Ju mer kärlek du ger desto mera får du tillbaka. Endast så blir det mest, tro mig.
Kram kram också en extra kram just för att det är måndag?