Fjuttig status

Är det fjuttigt att uppdatera en status på FB som verkligen känns sann för en gång skull? Visserligen är jag sann även när jag delar något positivt, men Facebook verkar ju ha fått den prägeln att alla ska vara nöjda och glada. Vilket också leder till destruktiv ångest hos många. Jag är egentligen av den åsikten att vissa känslor inte ska bearbetas offentligt, men människor lyckas tydligen att skicka signaler ändå. Det kan också vara ett sätt att härska över andra människor. Ofta får jag höra bråk om jag tar upp sånt här, men jag ogillar okänslighet och det som skulle kunna kallas mobbing var den än förekommer. Jag vet att det här är jättefånigt, men eftersom man bara kan Gilla på FB så blir en konstant avsaknad av ett Gilla från en viss eller vissa personer samma sak som ett ogillande. Jag gillar inte arrogans och mummel. Nu är jag tyst några minuter och tänker efter…

Igår när jag såg Stjärnorna på slottet tycktes tiden stå stilla. Och Rikard Wolffs tårar och skräck som ung pojke väckte en ömhet som jag inte alltid känner. Jag tror att det var fler som fick denna beskyddande känsla. Tunga minnen gör oss sårbara och till slut ställs vi mot väggen och måste välja sida för att komma vidare. Det var det fina med Rikards berättelse. För så här långt efteråt kan det fortfarande rädda någon från ensamhet och ångest. Ett penseldrag av kärlek.

Idag hade tjejerna och jag bestämt att vi skulle gå och se uppsättningen ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” på Dramatens lilla scen. En monolog att åter röras till tårar av, där Melinda Kinnaman ärligt och brutalt gestaltar en människas kamp för överlevnad. Andlöst blir jag sittandes, men vill vid några få tillfällen ställa mig upp och skrika att jag bryr mig, att det ska ordna sig, men i samma andetag inser jag att det skulle förstöra allt ihop och vakterna skulle bära ut mig. Det skulle inte passa sig helt enkelt. Men jag sitter där i mörkret med utsträckta armar och tårar i ögonen. Livet är större än en kod som ska knäckas.

Stor kram till alla som behöver den!

IMG_9266

Konsten i att förlösa sig själv

Nu står vi alla inför ett nytt år. Ett oskrivet blad. Kanske behöver inte vi västerlänningar egoboosta oss själva hur länge som helst. Men i början av ett år kan det vara värdefullt att sortera sina tankar, känslor, hus och hem så att det går att hitta till det väsentliga.

Det är mänskligt att falla i gamla hjulspår. Därför behöver jag påminna mig om och om igen. Jag behöver inte alls gå i fjolårets slitna kostym. Det är Nytt År. Jag tar på mig en ny kostym. Jag sträcker mig efter nya möjligheter. Det är också så jag bemästrar det som inte är lika roligt. Det som är tungt och tråkigt.

Årets första dag har passerat. Jag känner mig glad över att jag redan är iklädd min nya kostym. Det får stå som en metafor. Du kanske inte alls behöver en ny kostym. Troligen räcker det med att strunta i allt ytligt trams som finns över vår jord. Jag kanske inte heller behöver en ny kostym. Det viktigaste är att ställa angelägna frågor som kan hjälpa en på traven. Hjälpa andra och sig själv. Inställningen får alltså bli följande;

Fortsätter att hjälpa andra och sig själv också detta år.

Helt klart är att drömmar färgar av sig. Vilka färger då? tänker du. Föreslår att du tar fram en akvarellåda och släpper loss fantasin.

Jag behöver se mig själv utifrån för att konstruktivt kunna förlösa min kraft. Så jag gör mig själv en tankekarta och använder mig av det jag har. Ofta tar det oss längre än vad vi någonsin trott. Visionen skapar liv.

OX7B2967 corr OX7B1048 corr