Årets dagar börjar ta slut och som vanligt funderar jag. Troligen så gör också du det. Nu i morse funderade jag på om det nu inte är dags att ta ett nytt steg. Vi behöver ta nya steg. På något sätt borde det vara det ända rätta att göra faktiskt, om jag nu verkligen vill hylla det nya. Hylla 2016. Det här året längtar jag efter att se ett fyrverkeri i mitt egna liv. Är det för mycket begärt? Jag vill finnas till för andra. Glädja, stötta och vara en god medmänniska. Jag behöver inte vinna pengar och jag bryr mig inte om en ny bil, men skulle jag göra det skulle jag kunna hjälpa än mer och det vore förstås bra. Det går att göra skillnad med det lilla också. Vet inte varför jag tänker på det här just nu förutom att jag längtar efter detta nya. Jag längtar efter närhet. Jag minns hur bra jag vart på det, i och med mina åtta för tidigt födda barn. Jag vet att närheten till en liten prematur har stor betydelse för hela systemet. Man vill så gärna tro att sjukhuspersonal kan och vet bäst. Att andra vet bäst. Men ibland gör de inte det. Genom mina åtta för tidigt födda barn förvandlades jag till en kuvös. Jag lärde mig att känna in och mina barn fick den värme och trygghet som varje litet barn och människa behöver. Jag har ammat riktigt små prematurer som både sjuksköterskor och doktorer inte trodde skulle gå. Men jag gjorde det ändå. På köpet gick våra små barn upp sin vikt, de höll sin kroppsvärme och stabiliserade sig i raketfart. Jag tror på närhet. Vi människor kan hamna i utsatta lägen genom hela livet och den bästa medicinen är alltid närhet. Livet förändras hela tiden. Ge närhet.
2016 kommer inte bli något undantag som bekräftar regeln. Så nu när vi snart ska in i det nya året, så känns det som om det just är att ge extra värme och närhet som kommer att behövas. För att värma så många som möjligt.