Dödsdansen

IMG_0580

I morgon börjar sportlovet här i Stockholm. När ledighet kommer förväntas det av oss föräldrar att hitta på något för familjen. För att orka behöver vi alla en liten oas. Jag älskar att gå på teater.

Innan jul köpte jag biljetterna till Dödsdansen. Det är en fröjd att möta Mikael Persbrandts karismatiska blick där jag sitter på första raden. Det glittrar. En stormvind fylld av energi skulle man kunna säga.

Att livet ska kännas både lustfyllt och lekande lätt är något vi alla önskar. Men här har det äkta paret som ska fira silverbröllop tappat bort sin kärlek. Lena Endre spelar hustrun, den före detta aktrisen Alice. Hon är något av en naturkraft. Thomas Hanzon spelar den godtrogne kusinen Kurt som tillslut inser att de två har blivit socialt övergivna och dessutom tokiga av allt sitt raseri. En trio utan dess motstycke. Teater när det är som bäst. Där de vågar kasta sig emellan dessa tusen känslolägen och allt äktenskapskäbbel flyter upp till ytan. Jag älskar att bara åka med och jag inser att jag inte har det så dåligt som det ibland kan kännas, när man känner sig slutkörd. Den här pjäsen borde alla över 16 se. Den lär oss fortfarande mycket efter 100 år då August Strindberg skrev pjäsen. Se Dödsdansen som går på Maximteatern!!!

IMG_0581

Det här med barnuppfostran borde jag väl vara specialist på, eller?

Vi människor tycks tro att vi oftast är sämre än vad vi egentligen är. Detta gäller dock ej det auktoritära släktet. Jag blir till exempel väldigt provocerad av just den människotypen. Auktoritära typer som har bestämt sig för att de alltid har rätt. Obs. Det går att avläsa redan i tonfallet  och kroppshållningen.

Behöver vi då inte ha föräldrar, poliser, lärare, domare och politiker i vårt samhälle? Någon som handlar efter en tanke och sanning. Är det farligt att sätta ner foten rentav? Oh, ja. Det kan vara livsfarligt. Leda till både utbrändhet, högt blodtryck eller obotligt instagrammande. Har ingen bett just  dig att  göra det är det lika bra att låta bli. Det är en uppgift som jag blir anförtrodd. Det är  således inte bara att ta på sig denna kostym.

Går det att lära sig att uppfostra barn eller blir det ytterligare en roll? Frågorna äro många. Jag började skolan 1971 och fick en mycket auktoritär sträng fröken. Efter tre år av pekpinnar, rappslag  i bänken och förnedring hade jag fått nog. Med ett knäckt självförtroende började jag fyran. Behöver jag säga att jag hatar auktoriteter. Under hela min skolgång fanns det hotfulla lärare som  önskade sätta den spralliga Nina på plats. Undantaget är dock magister Alf i fyran till sexan. I det klassrummet kom både leken och roliga timmen tillbaka.

Jag känner lätt in situationer där det blir fel och många gånger står jag undrande över då vuxna skyller det som händer på barn och ungdomar. Klart det kan gå trögt att lära sig när vuxna  missbrukar sin auktoritet. För det är väl fortfarande  lärarens ansvar och jobb att lära ut? Här spelar det ingen roll vem vi är. Lärare eller förälder. Alla måste visa respekt för den enskilda  individens personlighet. Annars blir du nedhackad som en chilli i grytan. Dessa självpåtagna auktoriteter kan dra dit pepparn växer.

När jag blev mamma kändes det väldigt naturligt. Jag lusläste aldrig föräldraböcker. Behövde jag hjälp frågade jag föräldrar, vänner eller någon granne. Trettio år senare kan jag förundras över att det gick så bra som det gick. En viktig orsak tror jag är att det alltid fanns människor som trodde på oss. I skolan ska man tro gott om varandra. Likaså hemma. Vi kan alla göra våra blunders. Det har jag också gjort. Det största problemet är inte att det pratas eller sägs för mycket utan snarare att det rinner ut i sanden. Tysta åsikter och anklagan försurar den bästa miljö. Numera när jag ser mig själv i spegeln säger jag ofta till mig själv; du kunde minsann det där med att föda barn och ställa auktoriteten över din bråkiga kropp. För att i nästa andetag förnimma alla känslor av  oro, ångest, galopperande blodtryck,  men ändå vara tacksam för att jag har överlevt.

Jag har lärt mig att tänka att livet vet vilket alternativ som är bäst att följa.  Genom alla mina komplicerade graviditeter har jag vant mig vid de ovanliga vägarna. Som förälder är jag rak på sak och här finns regler,  men det handlar mer om ömsesidigt förtroende.  En kunskap som leder till att förändras och inte bara rutiner och krav. Min önskan är att vara en klok och god mor.

Vi kan alltså både vara barn, kompisar och föräldrar vid olika tillfällen.

Tänker män med snoppen?

Är slutet på en etapp bara början på en annan?  Idag har jag skakats av en otrohetsaffär som jag inte trodde var möjlig. Till slut kom sanningen fram. Nu står en kvinna med många barn ensam kvar i sitt levnadsöde. Han drar vidare mot nya äventyr för att jaga den verkliga anledningen att leva. Jag mår illa. De trodde så gott om livet om varandra när de var unga. Men värmen klingade av och hösten gjorde sitt anspråk. Den skatt som väntade där ur långt äktenskap i vått och torrt hade plötsligt tagit slut. Hade ritualer kunnat ge dem mer frukt i sina korgar. Nej knappast! De hade klarat de svåraste proven på andlighetens väg. De ägde tålamod och barmhärtighet. Just i denna stund vill jag kärleksbomba denna svikna moder så hon åter får känna sig enastående. För det är hon. Låt det nu visa sig till hennes fördel❤️