Idag har vi julstökat i köket hela dagen men också varit ute och skapat i snön. Det känns verkligen att julen börjar närma sig.

En av sönerna var visserligen på audition och två hade dansavslutning, men annars var det här sista helgen med den här typen av aktiviteter. Aktiviteter har man ju alltid.

Morsan kan det här med pep-talk. Kanske lite väl mycket ibland. Men livet blir roligare om man bjuder på sig själv. En av de viktigare sakerna jag önskar att mina barn har med sig genom livet.

Den här stjärngossen bestämde sig för hedersplatsen.

 Tehilla har bakat Haga Slott idag. Hellre slott än koja. Å andra sidan, hellre något litet och vara fri än större med skulder över öronen.

 

Kom att tänka på den här gamla videon från Shanghai där vi var i november 2007:

 

Alla vill vinna. Ingen vill förlora. Precis som i verkliga livet.

Sitter här i köket och har huset fullt av barn. Med risk för att tjata vill jag påminna dig om att du ska tro på dig själv och vara tacksam för dina gåvor. Så ge inte upp min vän även om det är lite motgångar. Din chans kommer.

Ikväll kokade Rufus en stor kastrull choklad med kanel och vispgrädde. Gott att värma sig med.

Eftermiddagen tillbringade vi på nya Friends Arena med Adolf Fredriks stora luciafirande med både renar och pepparkaksgubbar. Fjorton hundra skönsjungande barn och ungdomar. Ett av de bästa vi någonsin har varit på. I och för sig, när våra två äldsta gick på AF på nittiotalet och det var på Globen, ger också alldeles speciella minnen. Jag har varit med om en fantastisk resa när jag fått följa mina barns skolgång och deras koncerter och föreställningar. Det är lycka som består.

 

Det har snöat hela dagen, så när jag kom hem stod den här snögubben och väntade.

 

 

Har man duktiga barn så har man. Tack först och främst till dem själva, men i afton får jag nog ge ett litet tack till mig själv som  också har varit med och öppnat de här luckorna och vidgat vyerna. I eftermiddag stack vi till Östermalm och var med om en fantastisk uppvisning på Base23. Timmarna rann iväg med både teater sång och dans. Tack och lov att det finns människor som inte begränsar unga talangers möjligheter. Tack för att ni finns!

Ur den här skolan kommer många stora artister att födas. Den saken är klar.

 

Jag hoppas att ni alla har haft en bra Luciadag. Morgonen startade tidigt med Adolf Fredriks Musikklasser i Immanuelkyrkan. Hos oss blir det en del lussande, men vi försöker ändå överraska och dyka upp och lussa någonstans tillsammans. I kväll hamnade vi långt ute i urskogen och fick en jättefin Luciakväll. Man får inte roligare än man gör sig. Det här med att ha tid för långa samtal mitt i veckan kanske verkar lyxigt för många, men är något som jag verkligen uppskattar. Det går inte bara att flänga runt. Så elva nätter före jul vurmar jag för samtalet. Även modigt skotta undan eventuella snövallar, så att man inte kör fast på själva julafton.

När en person inte samtalar prestigelöst så leder det oftast inte fram till något positivt. Så idag när jag läste krönikan i SvD med Kristin Lundell så blev jag riktigt uppmuntrad eftersom jag precis gått och tänkt på det här. ”Samtal som mediala långkok”. Plötsligt har man blivit inne.

 

Förra året lussade vi på Herrmans: 

Idag inträffade något som gör att man förvånas över hur en del människor med position resonerar. Tehilla gör ju som jag nämnt en filminspelning i Oslo. Hon dansar även i Nötknäpparen på Operan. Klart som korvspad att ingen kan vara på två ställen samtidigt om det krockar. Normala vuxna löser sådana dubbelbokningar på ett smidigt sätt. Ingen skugga över Kungliga Operan där vi alltid har haft ett bra samarbete (mina barn har medverkat i deras produktioner i över tio år), så vi hade redan löst det med dem.

Men på Kungliga Svenska Balettskolan här i Stockholm är allt som händer utanför den egna sfären otillåtet. De har en väldigt gammaldags syn på elever. Idag, på grund av att Tehilla flög till Norge efter sin balettklass, så strök Balettskolan henne från samtliga kommande föreställningar.

Fast sista ordet är inte sagt. En professionell teater jobbar inte så här mitt i en uppsättning.

Jag bryr mig inte om vad folk säger, men mina barn har fått möjligheter att jobba på scen tidigt i olika sammanhang och det har bara gjort dem gott. För oss är det lika enkelt och naturligt att få använda flera av sina starka strängar på sin lyra som att de ska ha roligt.

Här är några klipp från Kvalster som Tehilla spelade in när hon var nio år. Idag är hon sjutton och har lärt sig tänka stort!

Mitt stora problem är att jag har svårt att vänta in saker, att inte hasta. Jag vill helst att något roligt ska hända varje dag. Jag låtsas däremot att jag inte är sådan. Det har varit likadant ända sedan jag var barn. Det har inte att göra med att jag inte skulle vara nöjd, utan snarare med ett inre driv att alltid vilja framåt. För det mesta är det positivt och jag har en hel familj som lever likadant. Det gäller att kunna ta hand om det man har och det som är.

Nu har jag fullt sjå med att hitta åtta Lucianattlinnen, eftersom de inte ligger där de brukar. Under tiden får ni se på Rufus när han var med i Hannag-Oke för några år sedan.

Man måste ha stora drömmar för att fixa alltihop.

 

 

Hittar inte riktigt orden på det som håller på att hända en av mina söner. Han höll på att knäckas ”ung och dum”, men där nere i skiten så började han skriva om hur det känns. Idag ser situationen annorlunda ut. Han fann tröst i att få uttrycka sig. Vi har naturligtvis stöttat honom och låtit tårarna rinna tillsammans.

Någonstans måste vi som föräldrar släppa taget och förlita oss på att det ska ordna sig. Och tänk, det gjorde det.

Åtta hjärtan åtta barn

 

Zac för ett år sedan.

 

Det är andra advent idag och till det bakades det smaskiga scones.
Junior har sovit över hos storasyrran och har både hunnit spela Uno, piano och bakat pepparkakor. ”Kvalitetstid” som han utryckte det när han steg innanför dörren. Alla behöver få vara lite extra i centrum ibland.

Även hunden Blanka gillar pepparkakshjärtan.

Gårdagen var en toppendag då vi bara levde på, så vi fortsatte på det snöret idag igen och tänker att allt behöver inte vara nytt. Idag är det begagnade tankar som gäller. Steker begagnad potatis. Steker en lite begagnad älgstek (alltså inte helt nyskjuten). Tvättar begagnade kläder. Ja, ni fattar va? Back to basic. Värdesätter det vi har. Ser “the point of view”! Känner absolut på mig att något nytt kommer att hända från det begagnade.

 

Mamas scones

5dl vetemjöl
2dl graham
1/2 tsk salt
1 1/2 tsk bakpulver
125 g smör

Vispa 2 dl mjölk m 1 ägg
1 msk honung
Lite kardemumma

Gräddas i 250°C ca 8 min.

 

 För någon vecka sedan hade Temilia en spelning på Fotografiska här i Stockholm.

Och här är musikvideon som hon pratade om:

Vissa lever som om livet är en tävling. Så lever inte jag. Så tänker inte jag. Jag hoppas att jag lever som jag lär. Men den här dagen har rusat iväg nästan som om den tävlade med sig själv. Satte ner klackarna i snömodden och så drog vi till Gamla Stan med goda vänner. Erkänn att det är det mysigaste som finns att ha roligt tillsammans och att göra gott för andra. Är det inte det livet handlar om? Kan vi leva i förnöjsamhet så faller mycket annat på plats.

Eftermiddagen tillbringade jag på en dansuppvisning. Idag har vi bara levt på. Det är inte så dumt det heller.

Tycker att vi värmer oss med en sång från duktiga härliga Alpha.

Tack och kram!

 http://www.youtube.com/watch?v=kQNm20pLQ6U

Med tre föreställningar att gå på nästan samtidigt och två föräldrar är det bara att erkänna att man skulle behöva vara fler. Men just nu finns det inget annat att göra än att gilla läget. Hoppar upp på köksbordet och ger stressen en knuff. 1-0 till mig. Här är det jag som är herre på täppan. Surpriser ger mig ny energi!!!!!

Avslutningar i december är som att ligga i hårdträning inför maraton. Samtidigt är det här det bästa livet jag vet. Lite som julafton, när barn och ungdomar får visa upp vad de har lärt sig under en termin genom att öppna sig själva. Vi har levt så här i snart tjugofem år, så det mesta sitter ändå i ryggmärgen. Jag har gjort sill, rullat köttbullar och städat också. Ändå känner jag att jag knappast hade orkat det tempo som vi hade för tio år sedan i den här åldern som jag är nu. Håller jag på att tappa stinget?

Till dig som har mindre barn säger jag; Glöm inte bort att njuta i stunden och fånga så många ögonblick som möjligt.

 

Ikväll dansade Rufus på en Välgörenhetsgala för Indiska barn: