Jag släpade runt på Tobbe igår och han gillar inte att gå runt och spana i klädbutiker. Jag tycker ändå att det kan finnas en mening med att inte ha planerat vad man skall göra när det väl finns tid över. Det här med att bara planlöst strosa omkring kan vara avstressande och ge nya impulser och intryck. Men det är först när vi träffar på honungsgubben inne på Östermalmshallen som han skiner upp. Vi får prova honung från Bergslagen som är skördad vid tre olika årstider; vår sommar och höst. Det är som att ta ett lyckopiller. Honungsgubben berättar om honungs hälsoeffekter och tipsar oss att gå in på Doktorhonung.se och läsa mer. Efter det ljusnade dagen och på vägen hem efter Juniors dans slank vi in på Vetekatten för att unna oss lite gott fika.
Själv hade jag missat en sak som också gjorde mig frustrerad och två med frustration är ingen bra kombination. Jag stöter gång på gång på uppfattningen ”men alla kan väl inte bli dansare?”. Jag kan inte bry mig om det längre. Folk kan tycka så mycket om vad andra gör av sina liv. Jag värderar i alla fall att mina barn har fått utrymme att odla de konstnärliga uttrycken under sin uppväxt. Oavsett vad de sedan väljer för yrken. Skulle någon fråga det om alla barn i en familj hade valt att bli läkare eller advokater. De hade väl blivit snobbstämplade i stället? Jag tycker att varje barn skall få möjlighet att odla sina förmågor och talanger. Syskon som inspirerar är ett stort plus. Ibland bättre än vuxna!
Jag är stolt över att jag peppade Zacharias till att fortsätta med dansen när han i årskurs nio hade det extra jobbigt. Nu gör han succé på Göteborgsoperan i West Side Story och har jätteroligt. Precis så som han var när han var liten. Jag är så barnslig så att jag tycker att lek och allvar måste blandas, hela livet.
Denna gråtrista dag i November piggades upp med en frukostbricka i vardagsrummet! Mysigt uttryckte Junior. Är det möjligt att han inte ätit frukost här undrade jag förskräckt. Så kan det också vara när man har stor familj.
