När man tänker på att det finns trettiofyra miljoner människor i Tokyo undrar man inte om paniken håller på att bryta ut även för så tålmodiga människor som japaner verkar vara.
Att någon ens försöker inbilla sig att kärnkraftsavfall inte är livsfarligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur mycket säkerhet man har lagt ner på det och lyckats bra så visar det sig att det här är ingenting att ha. Jag fattar inte att vi inte drar i nödbromsen. Att förlita sig på kärnkraft som energiförsörjning måste ju ha varit ett stort misstag. När jag var barn sprang vi alla omkring med en röd glad sol som sa ”Nej tack” till kärnkraft. När man tänker på att Japan har femtiofem kärnkraftsverk som ligger där både marken kan skaka och havet kan skölja över så inser man hur idiotiskt dumma vi människor är för att ha ett bekvämt liv. Själva producerar vi kärnavfall som våra barn och barnbarn skall ta hand om. Det är inte min melodi att skjuta över mitt ansvar på andra. Det jag konsumerar får jag minsann själv städa upp efter och betala. Tänk om vi själva fick arbeta med sådant som människor levde gott på i slutet av 1800-talet.
I Japan kan just nu 1,9 miljoner människor bli berörda av katastrofen. Samtidigt passar Kadaffi i Libyen på att slakta sin egen befolkning. Samtidigt hör man reaktioner i Sverige där man undrar hur det går med börsen.
Ju mer jag tänker på det desto sorgligare blir det. Heldeppigt faktiskt. Inte ens Skavlan kan få mig på andra lättsamma tankar.
När jag åkte hem med tåget igår tänkte jag på den intervju jag hörde med Sven Wolter på TV alldeles nyligen. Om fördelarna att man med ålderns rätt har slutat vara rädd för att göra fel och säga fel saker. Och lusten att fortsätta med konstnärskapet och behovet att berätta sin historia. Passionen gladde mig. Helt plötsligt kände jag mig inte ensam. Tankar som förenar hjälper till allt möjligt. Lite som Pippis kuckelimuck medicin.
Igår berättade jag för en snäll granne hur tungt det känns också i min egen vardag ibland. I morse knackade hon på och påminde om att vårdagsjämningen åter är här och så fick jag den här fina blomman. Vi får aldrig sluta att lyssna och hjälpa varandra så länge vi är här, sa den 80 åriga gamla kvinnan.
Persbrants ”vänner” gav honom knark, men vad är det för vän egentligen? En blomma är bättre.
.JPG)