Bland de bästa.

Hela veckan har gått i högt tempo. Tro det eller ej det är en kraftansträngning att befinna sig i festligheternas mittpunkt. Nästa fredag åker Tehilla och Junior till Annonays filmfestival utanför Lyon i Frankrike. Filmvärlden vill träffa deras prinsessa. Det är stor efterfrågan. Fast om tre barn från en kändisfamilj varit med i Svinalängorna varav en blev nominerad till en guldbagge, då hade TV kanalerna stått i kö för att intervjua och HELA svenska folket hade vetat om de duktiga syskonen. Vi är mållösa och tacksamma att vi fått möjlighet att komma med i sådana här sammanhang och vi begär inte att någon skall ta ut svängarna mer än nödvändigt. Det är stort nog för oss och Sveriges elit grattade både Tehilla och oss på guldbaggegalan. Speciellt de äldre. Det stora är ändå att placera sig bland de bästa och att vara nominerad är ju faktiskt det.

Kvällens yngsta och äldsta uppmärksammade skådespelare: Mona Malm och Tehilla Blad.

Tehilla är ju bara femton år och då kan föräldrar bli pinsamma. Tobbe får gömma sin Myran-påse och jag får inte prata för mycket. Påsen med hennes stövlar göms i min väska för vi vill inte göra samma misstag som på galapremiären och jag pratar bara när hon inte ser på.

Ett stort tack för att vi fick vara med på det här trevliga…

Tehilla en vinnare oavsett!

Igår var det intervjudags igen. Denna gång hälsade Aftonbladet på. Innan de kom han vi åka skridskor på den nyplogade isen i ett soligt vinterlandskap runt Mälaren. Tankarna har snurrat runt de sista dagarna för oss alla. Idag gäller det. Tehilla tycker själv att man inte skall gå omkring och spela märkvärdig, men likafullt kommer det att kännas väldigt speciellt där på guldbaggegalan ikväll.”Jag ser det inte som en tävling”, som Tehilla säger. ”Det är bara roligt att få vara där. Jag tar en sak i taget.”

En gång jag frågade henne hur det var att spela Leena så hon bara: ”Jag spelade inte Leena. Jag var Leena.”

Håll tummarna för Tehilla i kväll. Hon är ändå en vinnare oavsett!

Idel positiva omdömen

Det bara rasar in positiva omdömen om Svinalängorna (och Tehilla) från bloggar och tidningar. Idag var det två nya recensioner:

Ö-viks Allehanda ger 5 av 5 och skriver:
”För det är uppfriskande att se en imponerande Rapace i en mer utmanande och mångbottnad roll än kantiga Lisbeth Salander. Men frågan är ändå om inte unga stjärnskottet Tehilla Blad imponerar än mer.
… inom ramarna för svensk film blir det knappast bättre än så här.”

Södermanlands Nyheter ger en fyra:
”De filmiska övergångarna mellan tidsplanen är effektfulla och viktiga. Och eftersom Tehilla Blad, som även spelade Lisbeth Salander som ung, är lika sluten och för sig på samma sätt som Noomi Rapace bryts inte illusionen.
Även övriga skådespelare är ¬utmärkt. Nästan för trovärdiga, faktiskt. Det blir helt enkelt omöjligt att värja sig mot Leenas barndomsminnen.”

Och ett citat bland otaliga bloggar som har överraskats av Tehillas insats:
” … men karaktärerna föder en helt annan känsla. Om det inte vore för att jag satt i en biosalong med pensionärer i majoritet, så hade jag förmodligen gråtit ner hela min röda biostol. Det var den värd. Den var värd varenda tår som rann längs min insida.
 Det var inte Noomi Rapace och i synnerhet inte Ola Rapace som gjorde den stora insatsen till min känsla för filmen utan snarare Tehilla Blad och hennes Lillebror. ”

Svinalängorna slår i Norge

Svinalängorna hade premiär i Norge på annandagen. ”Skyggesiden” heter den där och recensenterna är överväldigade. Medelbetyget är högre än i Sverige eftersom den får toppbetyget 6 (de flesta använder tärning där) i hälften av recensionerna.

FILM-Magasinet:

”En gang i tiåret kommer det et drama som river teppet fullstendig ut under en. Et fullendt mesterverk som treffer med full kraft i både hjertet og solar plexus.”

Noomi får lysande kritik, men Tehilla överraskar norrmännen med sitt skådespel:

SMUG:

”Mest imponerende er Tehilla Blad, i flashbacks, som den unge Leena. Man har allerede sett henne gjøre en god jobb som den unge Lisbeth Salander, men med denne prestasjonen gjør hun det uomtvistelig klart at hun virkelig innehar eksepsjonelle kvaliteter. Vondt god film.”

Bergenpuls:

”Men aller sterkest er Tehilla Blads briljante tolkning av Leena som liten. Evnen til å gå inn og formidle hennes opplevelser, overlevelsesevne og styrke får det til å renne kaldt og varmt i meg.”

vg.net:

”Rapace-ekteparet har fått mye oppmerksomhet i forkant, men etter du har forlatt salen lover jeg deg at du aldri glemmer oppsynet på unge Tehilla Blad som spiller Leena som ung. En sensasjonell skuespillerprestasjon i en film som klarer å unngå å gå i de åpenbare sentimentalitets-fellene stoffet byr på.”

Dagbladet:

”Leena spilles av Tehilla Blad (f. 1995), allerede et kjent ansikt fra de tre Millenium-filmene, der hun er Lisbeth Salander som barn. I «Skyggesiden» er hun en uforglemmelig karakter som gir inntrykk av å bære både filmen og familiens framtid på sine spinkle skuldre.”

Dagavisen:

”Like imponerende er hennes alter ego som barn, gripende spilt av femtenåringen Tehilla Blad, som også portretterte en ung Lisbeth i «Millenium»-trilogiens tilbakeblikk. Så full pott på skuespillerfronten, i alle fall. «Skyggesiden» er ikke nødvendigvis en film det er lett å sette pris på: dette er en tyngende og temmelig deprimerende opplevelse uten noe vesentlig nytt å tilby – men den fråtser ikke i sin egen elendighet, og er knakende godt spilt.”

NETTAVISEN:

”Noomi Rapaces rolle som barn spilles forøvrig av Theilla Blad, den samme barneskuespilleren som spilte Lisbeth Salander som barn i «Jenta som lekte med ilden». De to speiler hverandre på ypperlig vis og det er som det går en rett linje fra Blads briljante spill som den unge og alltid strevende Leena til den avvisende kvinnen hun er blitt som voksen i Rapaces tolkning…..

Det er tydelig at filmens regissør er en person som har dyp forståelse for skuespill og rolleutvikling. Dermed driver Noomi Rapace som en trykkoker denne historien forover, sammen med den unge skuespilleren.”

VG:

Unge Tehilla Blad, Leena som barn, er en åpenbaring!

Våga var negativ – eller?

Våga vara negativ, så blir du aldrig besviken utan varje sak som lyckas blir en positiv överraskning. Dessutom blir du också populär bland folk i Sverige. Säg bara: ”Nu är vi här och så får vi se vad det blir av detta”. I vanliga fall hade jag sagt att det är lättsinnigt trams, men jag avundas de som kan ta livet på det viset. De är nöjda med det de har och strävar inte efter något bättre. Allt som eventuellt sker blir en överraskning. Följdfrågan blir hur kommer jag dit? Räcker mental träning, fast åt det motsatta hållet?

Det behövs visst både positivt och negativt för att skapa spänning och energi ur en strömkälla.

När du är besviken över ett misslyckande så säger folk:

”Det var nog inte meningen. Det kommer något som är ännu bättre”

Skitsnack. Det kan ju lika gärna komma något som är sämre också.

Vart vill jag komma med det här? Måste jag ha ett mål för att kasta ur mig detta ingenting? Jag är beredd att hålla med om att det för det mesta inte blir som man har tänkt sig. Att leta i detta nonsens framstår mest som ett desperat försök att skapa mening i missmodet.

Fritt fall kallas det. Kön ringlar sig lång på Grönan för att få känna den hissnande okontrollerbara känslan som det åstadkommer. Betala pengar för detta rus om så för bara några korta sekunder. Löjligt och knäppt. Vi som upplevt fritt fall i verkliga livet vet att det inte är något att sträva efter. Det känns också lite opassande i början på det nya året. Bättre att ge sig ut på picknick denna soliga vinterdag.  En klart mycket bättre åtgärd. Rykande effekt. Varm choklad och bullar löser de värsta grubblerierna.  Räcker inte det blir det korvgrillning ute i snövallen imorgon. 

 Konstnärlig frihet föder depp emellanåt. Vem människa håller sig mitt på vägen hela tiden? Att gå omkring och vara konstant misstrogen är knappast min melodi. Om två veckor är det guldbaggegala och Tehilla är nominerad. Om tre veckor åker Levi ner till Lausanne där han är uttagen att tävla i en stor internationell danstävling. I morgon kommer expressen hit och intervjuar Tehilla. Skulle jag inte ha trott att saker och ting kan hända hade det aldrig hänt, för saker händer inte bara som trissreklamen säger. Kanske för ett litet fåtal. Men jag tycker livet är för värdefullt för att bara hoppas på den där lilla slumpen som då blir orsaken till om jag lyckas eller ej. Dessutom är det inte farligt att misslyckas ibland.

Kanhända finns det en tjusning i att ovetande bli överraskad, men jag kommer i alla fall inte peppa mina barn i den negativa riktningen de närmaste tre veckorna.

Tehilla nominerad till Guldbagge för bästa kvinnliga biroll!!

Förstasidan på SvD’s kulturbilaga säger väl allt om läget:

Svinalängorna får hela åtta nomineringar på guldbaggegalan 2011. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll 2st, bästa manus och bästa foto.

Men det bästa av allt är att Tehilla är med också.

Pernilla August utmärker sig som den största stjärnan. Hon är nominerad både som bästa regi, bästa manus och bästa skådis (för Miss Kicki). Jag vet. Pernilla är helt otroligt underbar!

Tack Pernilla för att du såg Tehilla den där dagen på filmhuset.

Guldbaggegalan kommer att hållas den 24:e januari.

Det kommer förstås ett antal noteringar i tidningarna också:

DN, Expressen, SvD, SvD, Skånskan, LT,

Gott nytt 2011!

Ett helt nytt år med nya möjligheter. Nu gäller det att livet inte stannar upp vid bra tankar utan att det också blir ord och handling. Att kunna fortsätta tro på den bild jag målat upp.

Vi som inte brukar skriva listor eller ge nyårslöften speciellt ofta kanske borde börja göra det, men jag hatar listor. Det borde finnas andra sätt att fokusera på det man vill uppnå. Jag vet att det bara är genom delmål som man kommer framåt. Jag håller fast vid att det ändå går att tänka på allt bra som har hänt och händer i stället för att behöva skriva ner allt. Här är kruxet. Jag vill hellre prata om de positiva möjligheterna än det motsatta, samtidigt anses man mer trovärdig om man delar med sig av motgångarna snarare än av framgångarna. Samtidigt skall man lära sig av sina misstag, men vad är vitsen med att basunera ut dem?

Jag kan säga att det nu avslutade året har varit ett roligt år, men som vanligt har jag inte haft så mycket tid för mig själv och därför faller jag på första punkten, eftersom många av de där coacherna anser att just det är nyckeln till förändring. Det har fått gå ändå.

Inför 2011 tycker jag att jag borde knalla upp till något produktionsbolag eller SVT och säga ”Här har ni oss”. Så prio 1 för 2011 är att våga kasta sig ut. Längtar du också efter det, så föreslår jag dig att se dig själv i det där drömprojektet, livssituationen, bjuda på dig själv för då kommer det en uppsjö av kreativa lösningar.

2011 är det året då jag tänker vara stolt över att mina barn får vara ”ett bidrag till svenskt kulturliv”, som det stod i Rufus rekommendationsbrev från koreografen Per Isberg.

För att ha varit uthålliga har det krävts mer än dårskap. Som nu i julas när vi mitt i julfirandet i Småland fick packa ihop oss och åka hem. Tre av barnen skulle infinna sig kl 11.00 dagen efter annandagen på kungliga Operan i Stockholm. Det var en order. Bra var att vi ändå hann med sista släktkalaset och lyckades dra hem en släpkärra full med vedklabbar, som är dyra som guldtackor här i Stockholm. Sen har rep och föreställningar avlöst varandra hela veckan. I kväll var sista julföreställningen av succén Nötknäpparen.

God fortsättning till alla!

Jag tänker fortsätta att ha mina förhoppningar.