Jag borde inte tycka att det är pinsamt att vinna en författartävling, men det gör jag. Jag har visserligen inte vunnit hela tävlingen, men jag vann ändå Månadens Manus på Kapitel1.se för november och kvalificerar mig därför till Årets Manus som börjar idag.

Jag började skriva min bok eftersom det vara ett bra sätt att hålla reda på lite vad som hände och vad vi gjorde. Jag såg nu på nätet att det finns spökskrivare som marknadsför att ge bort sina memoarer i julklapp, vilket förstås är en lysande idé. Det visar sig ändå att det kanske inte var en så dum idé att skriva Mamager som ändå är en mammas självbiografi. Vem vet, jag kanske har legat före min tid. I och med det så kan tiden bli min just nu. Att skriva en bok om sina egna barn och att jag tycker att det är en självklarhet att uppmuntra den kreativa sidan, kanske nu ligger helt rätt i tiden.

Jag ber inte om ursäkt för att ni kunde följa en bit av våra liv i TV och att vi därmed kunde bli till inspiration för många. Därför vet jag att den här boken kommer att hitta sina läsare.

Tusen tack till dig som tog dig tid att rösta på Mamager.

Nu gick jag faktiskt till årsfinal och den tävlingen har börjat, så glöm inte att rösta nu igen. Klicka på boken här till vänster, så kan du läsa och rösta.

Saker och ting måste ha tid att sjunka ner. Det är inte lätt när det hela tiden pågår olika skeden. December månad tycker jag själv är den mest intensiva tiden i vår familj. Det är många avslutningar, genrep, luciaföreställningar med mera. Hör man hjärtat pulsera i öronen vet man att det är dags att sätta sig ner.

I dag har jag ont i knäet. Igår när jag var på väg till Juniors dans fastnade min fot i en elkabel som låg i snön över Östermalmstorg. Jag trillade pladask och spillde ut hela Juniors pappersmugg med dricka. Vanligt folk på landet hade frågat hur det gick och om jag behövde hjälp, men den kommentaren tycks inte gälla bland Östermalmarna. En riktig snobb i trettioårsåldern gick förbi och fällde kommentaren;

”Här på Östermalm skräpar vi inte ner.”

När Tobbe hade hjälpt mig upp så frågade killen honom;

”Ni plockar väl upp det där?”

Nu skall jag inte dra alla över en kam, men är det så här på Östermalm att alla skall stå på rad och vara som välordnade statister i ett skådespel, så är det inget för mig. Jag gillar inte översittartyper som ser ner på andra. Det kan förstöra en hel dag.

I helgen hann vi med att gå till Fotografiska museet med trevliga vänner och inspiration infann sig. Det är sådant som överväger tråkiga och irriterande personer.