Första ljuset brinner

Det finns något vilsamt i att vakna först i ett stilla hus när alla andra fortfarande sover. Att tyst stiga upp, ta på sig sin morgonrock, för att krypa upp i fåtöljen och bara lyssna. Våra skolterminer verkar snurra fortare och fortare nu för tiden. Helt plötsligt är det December som står i hallen, vilket medför en explosion av allt som skall hända. Likt den första överraskningen när snön kommer. Men oj! Inte redan väl? Jo, nu är det adventsljusstakarnas och julstjärnornas tid. En massa arbete och det gäller att ha kraft att göra mysigt, när riktig julstämning skall fixas till. Klart är att det skall bli som det brukar. Tomtemor och tomtefar vet sin plats. Den stora vita julstjärnan i fönstret lyser redan så fint. Lika juligt doftar min utslagna vita hyacint. Köksklockan tickar tyst. Idag är det första ljuset som skall tändas.

Kändisspaning!

Sitter på en kinarestaurang och äter lunch med min käre man. Paparattzi står utanför och trängs … NOT.

Funderar snarare på om det är bättre att skapa en image av otillgänglighet och lite mystik. Divalater säljer. De folkliga blir visserligen omtyckta, men oftast inte några megastjärnor i folks ögon här hemma. Man vill väl kunna fly bort i drömmarna från vardagstristessen? Därför blir de som behåller sin vardaglighet trots kändisskap inte lika spännande.

Det här är bara en iakttagelse, en liten ”spaning” och vi är ju inga megastjärnor och har inga ambitioner att bli heller, men när jag nu har träffat på en del olika typer av kändisar, så kan jag bara konstatera att det finns skillnader.

Jag hörde Tuva Novotny i en intervju. Hon hade gärna velat byta telefonnummer med Julia Roberts när hon spelade tillsammans med henne i ”Love, Pray and Eat”. (Ni som inte har sett den, gå och se den. Den är underbar.) Men inte ens Tuva som själv är skådespelare vågade fråga om en sån enkel sak. För Julia Roberts är inte ”vanlig”.

Oj, jag ser visst att jag har gått upp i toppen av boktävlingen Månadens Manus på Kapilet1.se

In och rösta nu alla som gillar min familj!

Jag har aldrig påstått att jag är perfekt, men det finns en kärna som det växer ur. Röstaaa!

Kreativiteten dansar i takt med vardagen.

Jag har funderat på att sätta ihop en fotoutställning av det omfattande material av bilder som jag har tagit under årens lopp. Konsten är att kunna använda det man har och göra något av det som är tillgängligt och intressant utanför den egna sfären. Det vet väl alla hur lätt allting bara mal på, därför är det här mitt sätt att göra uppror mot uppfattningen att vissa saker inte är tillåtna inom konsten. Hur intressant är DITT liv egentligen? Men är andra barn och familjer mer intressanta än de egna? Är det mer professionellt att dokumentera omgivningen än det närmaste. För den kritiken kommer jag att få, men jag är beredd att ta den.

Det finns ju fantastiska exempel på konstnärer som har använt det egna materialet och blivit berömda på det. Vem ifrågasätter målningarna på Carl Larssons familj eller Claude Monets trädgård? Det handlar inte om storhetsvansinne eller om narcissism utan om lust, kreativitet och glädje över det som finns runt omkring.

Vinsten är att våra barn mår bra av det vi har gjort tillsammans. Grunden och drivkraften har aldrig varit någon annan även om vissa försöker tolka in självhävdelse och annat i det de ser.

I det avslutande programmet igår hade jag inget hellre önskat än att de skulle ha fokuserat på barnen, hur roligt syskon kan ha i en stad som Venedig och den spontana övningen vid medelhavets sandstrand inför kvällens mingelparty där de gjorde ett fantastiskt uppträdande så där enkelt, unplugged och basic. Helt kort, äkta. Det var något som vi alla tyckte var störtskönt.

Har jag slösat bort mitt liv?

Det gäller att ta tid att reflektera över livet. Jag är väl precis som de flesta andra människor. Ibland finns det mer och ibland finns det mindre tid för en sådan reflektion. Just för tillfället finns det mer. Jag skulle kunna ha varit färdig med alla mina högskolepoäng om jag inte samtidigt hållit drömmar och andra projekt vid liv de senaste åren. Jag har mig själv att skylla. Det är rätt åt mig. Visioner ger ingen omedelbar utdelning, så att satsa för att få en sådan här kreativ familj som vi har, är ett högriskprojekt om vi tänker utifrån pengar.

Idag har jag mest funderat på hur det skulle kunna bli om man sålde sitt fina hus. Tänk att bo nästan gratis. Stockholm är väl inte världens centrum? Men det svåraste är förstås barnens skolor. Jag vill ju att de skall få de möjligheter som de har nu. Det är fortfarande prio ett.

Sen rinner tiden iväg. Jag kan sakna mina föräldrar som börjar bli gamla. Den där spontana fikan ihop och söndagsmiddagen. Livet går inte i repris. Det gör däremot TV-program och nu när sista delen av Sveriges skönaste familjer går på Kanal5 ikväll, känns det lite sorgligt. Under flera månader har vi jobbat med fantastiska roliga TV-team. Vi känner oss stolta för de åtta program vi har gjort. Tyvärr har det utvecklats så i TV-branschen att höga tittarsiffror kommer av mer crazy och naket. Så i den aspekten ligger vi inte i tiden. Men jag säger ändå tusen tack för all uppmuntran och den trogna tittarskaran som följt Sveriges skönaste familjer. Det har varit jätteroligt att möta härliga nya ansikten och fått höra så mycket uppmuntran från er.

Så tillbaka till frågan om jag har slösat bort mitt liv för att jag inte har gått enligt gängse mönster? Nej, det har jag inte gjort. Det här är värdefullt för oss.

Gruppkram till er alla!

Ystads Allehanda gillar verkligen Tehilla

Ystads Allehandas kultur & nöjessidor skriver Robert Dahlström idag om Svinalängorna och även han överöser Tehilla med beröm:

”Det är en skakande film där den unga skådespelaren Tehilla Blad gör en otrolig rolltolkning som tonåringen Leena och Noomi Rapace är bara hur bra som helst som den vuxna Leena.”

”Och så har vi en hjälte, en vardagshjälte, som egentligen kunde ha varit vem som helst av oss; Leena. Och i Tehilla Blads gestaltning av tonårsflickan, som kämpar för att överleva i Ystad, ser jag inget annat än stora, uttrycksfulla ögon som ser betydligt mycket mer än de borde.

Tehilla Blad kommer alltid att vara Leena medan det går tjugo Wallander på dussinet.”

Har tidigare nämnt YA:s recension efter Venedig skriven av Ingela Brovik: ”Med sällsam intensitet

Svinalängorna drabbar Ystad och Emil Sandgren

Efter galapremiären i Ystad skriver Ystads Allehandas nöjesredaktör Emil Sandgren en känslostark blogg om Svinalängorna. Tehilla får mycket bra kritik för sin insats i filmen:

”Och Tehilla Blad som den unge Leena är rena fyndet. Den rollen, att spela ett barn som blir vittne till föräldrarnas fula, brutala periodaralkoholism och faderns våld mot modern, känns som en fruktansvärt svår roll att hantera och ge trovärdighet. Men Tehilla hittar tonträffen mycket skickligt, med små, sparsmakade men ändå väldigt känsloladdade medel. Säkert.”

En text att spika upp på köksdörren här hemma.

Tack!

Dags att publicera Mamager!!

Nu kan du hjälpa mig att få min bok Mamager publicerad.

Förra året var jag med i en boktävling på nätet som hette Bok-SM 2009. Jag vann folkets röster i den första omröstningsomgången och gick till semifinal, men sen räckte det inte ända fram till final (kom femma i semi).

Responsen från Sveriges skönaste familjer har gjort att jag tänker ta tag i det här igen och försöka få boken publicerad. För att få lite input till slutredigeringen så ställer jag upp i en tävling igen som heter Månadens Manus. Vinnaren får ett lektörsutlåtande av piratförlagets manusgrupp och går till årsfinal på Kapite1.se

Du som läser min blogg eller tycker om Sveriges skönaste familjer gillar nog boken också, eftersom den handlar om samma saker, så gå gärna in och rösta. Man behöver registrera sig som användare på Kapitel1.se, men det är lätt. Sen är det bara att rösta.

Kom gärna med feedback. Jag är glad åt all konstruktiv kritik som jag kan få.

Klicka på boken så kan du läsa (och rösta):

Jag gjorde en trailer om boken inför förra tävlingen och den funkar fortfarande (även om det står Bok-SM 2009).