Livets U-svängar

Såg på reprisen av ”Sommarpratarna” på SVT i morse. Det slår mig att det som blir mest intressant med en människa är det vanliga livet bakom kändisskapet. Det som alla människor har gemensamt men med olika perspektiv och lösningar. Jag vill slå ett slag för den vanliga människan, som faktiskt har något värdefullt att komma med.

Jag minns speciellt en gång vid inspelningarna av Svinalängorna nere i Ystad. Vi skulle äta middag tillsammans på ett fint värdshus. Normalt sett har jag inte problem att ta kontakt med nya människor, men jag tänkte ändå tanken att man kanske inte kan vara hur som helst med människor som många kanske slänger sig på. Jag vill vara finkänslig mot andras integritet. Jag skall inte tro att jag känner någon för att jag har sett dem i TV eller för att de jobbar med min dotter. Men varför tassa på tå och inte använda sig av den öppenhet man besitter, men vad har jag att komma med i sådana sammanhang?

”Självklart skall du sitta här bredvid mig”, sa Pernilla (August) öppet och generöst.

Jag ville inte vara till något besvär, men så kände jag att det var jag inte heller. Det var roligt och spännande och jag blev faktiskt delaktig i dialogen mellan Pernilla, Ola och Noomi under den här kvällen. Svinalängorna handlar om relationer och jag älskar relationer. Lilla Lena och stora Lena hör ihop. Barnet som finns kvar och som gör oss till de vi är idag. Därför är det intressant att Tehilla och Noomi också har ett så likt rörelsemönster och karaktärsdrag.

Med tiden och med fler erfarenheter blir vi tryggare. Jag tänker inte utifrån att inte vilja göra bort mig, men tveksamheten kommer av att jag tycker att andra människor har så mycket att göra hela tiden och att jag inte vill vara till besvär. Men det kanske andra tycker om mig, så varför tveka.

För mig har det många gånger handlat om att spränga gränser. Det spelar ingen roll om andra inte känner till mina U-svängar. Utmaningar som stoppat oss från att fastna på samma raksträcka hela tiden.
 

Är den vanliga människan ointressant?

Nästan alla människor jag känner har en historia att berätta. När det väl kommer till kritan finns det något intressant bakom fasaden. Livet innehåller inte alltid stora paradnummer. Men jag tycker i alla fall att det finns ett värde i att spegla den vanliga människans liv. Det är så mycket som händer och jag måste erkänna att jag faktiskt känner mig lite gammal ibland, men det är förstås kluvet för å ena sidan intalar jag mig själv att efter femtio skall jag bara göra en sak i taget, för att i nästa minut röra i alla grytor samtidigt. Jag har egentligen ingen ursäkt för att inte sätta mig ner och skriva eller att flanera runt i stan och gå på museum.

Det känns som jag har sagt det mesta. Så trist och vanlig är jag. Det som däremot gör mig glad är alla kontakter jag får i samband med att vi just är med i Sveriges skönaste familjer. Unga människor som känner inspiration och att vi är levande och uppriktiga. Uppenbarligen måste det här med att man vågar drömma skina igenom. Och har vi inte lyckats med något annat så har vi i alla fall lyckats ge våra barn förmågan att tro att saker är möjligt. Ingen människa borde få känna sig oduglig när vi väl har kommit till jorden och blivit utrustade med oanade möjligheter.

Det här med att förverkliga en dröm och att ta nya avstamp brukar höra till nyårslöften, men jorden fortsätter varje dag att snurra runt solen, så den dagen att starta om kan lika gärna vara idag.

Jag tror till och med att TV-teamet lyckats fånga det här i köket hur jag hoppar upp och ner, flyger upp på stolar och laddar för att peppa mig själv till att våga flyga. Det kommer förmodligen att verka helt snurrigt och galet. För mig räcker det om det är roligt och piggar upp någon.

Här är lite bilder från gårdagens Halloweenfest här hemma. Just nu är Alpha och Tehilla hos grannflickan och är på spöktåg i deras farmors gamla källare. Buh!

Alla hade gjort sina egna skräckpizzor och Junior hade dessutom rullat korvfingrar. Sen serverades det läskigt bål! Inget specillt märkvärdigt utan sånt som vanliga människor hittar på.

Årets Mama 2010 + Videoblogg del 4

Idag fick jag och Tobbe en rolig överraskning. När jag plockade i posthögen låg där ett knallrosa kuvert. Det var en inbjudan till ”Årets Mama 2010”. Kädsel: Fest. Champange, mat, dryck, modevisning och underhållning. Sen skall visst Annika Lantz kora årets Mamas. Sådana här inbjudningar får gärna bli en vana. Det har faktiskt varit lite tomt sedan Venedig.

Det är allt bra ibland att vara lite TV-kändis. 

Det är som det här med tanken på prinsessbröllopet. Varför skulle det vara konstigt att drömma och tänka något sådant, att en så pass duktig dansare som Levi skulle få uppträda där bland alla världsstjärnor. Han är faktiskt uttagen till en av världens största balettävlingar för ungdomar i Lausanne. Hade han varit en lovande idrottsman på den nivån hade det inte varit konstigt att man sträcker sig mot sina drömmars mål. ”Jag satsar på OS 2012”, kan en 18-årig idrottare säga utan att någon tycker att han sticker upp.

Det kan vara så att i ett ögonblick kommer en vändpunkt och går lika snabbt förbi utan att vi själva lagt märke till det. ”Inte borde väl jag”, men det är just det här som gör att livet blir så spännande och roligt, när vi vågar ta ut svängarna i drömmarna.

För min familj och en halv miljon andra som var i stan den här speciella dagen kommer detta vara ett minne att bära med sig. Det där barnsliga entusiastiska som skapar glädje med pompa och ståt. Det kunde lika gärna varit en liten händelse, men just nu var det Kronprinsessans bröllopsdag.

Om jag skulle rätta mig efter vad folk tycker är lämpligt, så hade det inte blivit någonting. Det är faktiskt inte konstigare än så att du får en tanke eller en idé som vid ett senare tillfälle slår ut i blom, när du vågar gå på den. Det finns hur mycket ursäkter som helst för att låta bli, men jag tar fasta på människans potential och det tycker jag att vi gör rätt i.

Här kommer videobloggen för del 4 av Sveriges skönaste familjer:

Svinalängorna till Sao Paolos filmfestival

I morgon (22/10) går Svinalängorna med Tehilla, Junior och Alpha upp på filmfestivalen i Sao Paolo, Brasilien. Hittills har den vunnit priser var den än har deltagit, så vi får se hur det går i Sydamerika. Kul att den visas i vilket fall som helst.

Helena (producenten) måste ha ett roligt jobb i alla fall som får turnera världen runt med en film så här.

Det är inte alla som kan göra en Bodström

Jag blev väldigt glad idag när jag var på Juniors dans. En mamma ursäktade sig försynt och sa att hon inte ville tränga sig på, men hon ville verkligen säga att Sveriges Skönaste Familjer är ett jättebra program. Veckans höjdpunkt faktiskt. Hon hade tre söta små barn och ville också att hennes barn skulle få möjlighet att sjunga och dansa. ”Underbart” sa jag till henne, ”för det kommer att hjälpa dina barn och ge er mycket glädje”.

I morgon kommer programmet att handla om när Zacharias tar studenten från Kungliga Svenska Balettskolan. Det kan hända att det blir snurrigt värre.

Någonstans inom oss vet vi att tiden med våra barn är begränsad. De kommer inte att stanna hos oss för evigt. Måste fundera på vad som är viktigt i livet om det nu är så att allt har sin tid fortfarande gäller. Livsrytmen måsta passa ihop med tiden annars uppstår olika former av obalans.

Det är inte så många som kan göra som Bodström, att sätta sig på ett plan och dra till USA. Inte för att jag inte tycker att han och hans familj är värda det. När människor i en familj lever ihop finns det många skikt av trådar som behöver vävas ihop. Så är det för oss och så måste det väl vara för alla andra.

Alphas killkompisar i klassen frågar henne varför vi visar att vi gråter i vår familj. Man skall visa vad man känner sa Alpha. Ibland räcker orden inte till. Alpha vet att det är som en ventil och hon får det att låta så självklart att visa sina känslor för varandra.

Just nu tittar vi på Felix stör en ingenjör.

Skitgubbe!

Så säger jag bara om mannen på Migrationsverket som så hjärtlöst splittrar en familj genom att skicka tillbaka mamman och pappan till sina respektive länder trots sex år i Sverige. Sen skall Sverige vara ett land som så stolt snackar om barnens bästa och barnkonventionen och allting. Världens samvete? Knappast. Enligt migrationsverket får de minsann skylla sig själva som inte har ordnat det för sig. Det retar upp mig och adrenalinet sprutar ut i kroppen.

Sen har Tobbe stekt trettio pannkakor så att Tehilla, Rufus och Levi som dansar på tioårsjubileet för barnens dansdag på Dansmuséet och skall rusa iväg för att köpa färg till skrivaren, så att Zache kan få iväg sin ansökan till ett projektstöd som skall vara inne i morgon. Ibland är det för mycket som händer på samma gång helt enkelt….

Återkommer när jag har lagt upp lite filmer och bilder från helgens föreställningar.

Födelsedagen är över

Alla mina barn ville fira sin mammas 46-årsdag, så jag passade på att ta en bild som inte ens Kanal5 lyckades få till.

Tehilla skrev så fint att jag inte skulle tänka på att jag blir gammal. Jag har ju halva livet kvar att leva och att det kommer fler hopp och förväntningar och nya äventyr. Låt oss ha kul! Äpplet faller visst inte långt ifrån trädet.

Alpha påminde om att jag är världens bästa mamma.

Blad fick blommor och presenter. Den här väskan från NK blev jag extra glad över.

Tack alla mina härliga barn för en härlig dag.