Jag dukar mitt bord – i TV-soffan

Egentligen är hela jag proppfull av minnen och det är rätt krävande att fiska. Dessutom när vi nu har gett oss in i det här vill jag inte att det skall vara ointressant för dig, för någon.

Ridå upp!

Jag har i alla fall aldrig kunnat hejda livets väv, som blivit till genom tårar och tacksamhet. Ofta har det varit så att drömmarna visat sig när vi är speciellt tillgängliga. Allt finns där under ytan och jag måste själv hålla ett litet öga öppet för det som ligger i tiden. En slags vardagskonst. Den konstnärliga själen vill på så sätt gärna berika andras vardag. Så jag dukar bordet för min nästa och livet och det vi gjort visar sig starkt. Kommer kanske inte att få en plats i de fina salongerna eller flotta gallerier, men för mig är det så att livet är den största plattformen för scenen. Det är så jag känner det. Dessutom skall inte konstformer behöva vara konstiga för att fånga uppmärksamhet.

Här i studiosoffan talar vi om allt som kommer upp och eftersom danskonsten genom sitt starka uttryck – liksom musiken, litteraturen och filmen – i sitt egna värde visar vad det kan göra för en människa som lever med sin kreativitet uppstår ett rikt samtal som inte kan rymmas i en kort TV-intervju. Det ena leder till det andra, som en röd tråd att följa. Balsam.

Alla funderar kanske inte vart livet tog vägen men jag gör det. Jag tycker att det går fort. Jag behöver inte be om ursäkt för hur jag dukar mitt bord också för andra, eller fostrar mina barn. Det här är mitt sätt att samverka till det goda liv som jag fått.

När vi idag tog en taxi uppstod just det som jag själv värdesätter så mycket. Mötet med en människa. Det visade sig att han som körde hade spelat teater i många år och så hade han en nioårig dotter som vunnit en danstävling i skolan. Så visade sig drömmarna.

”Då måste du hjälpa henne att söka till balettskolan”, sa jag.

”Menar du att vi kan göra det”, frågade han och sken upp.

”Visst, alla kan”, sa jag och gav honom en adress.

På ett litet kort ögonblick kopplade vi ihop med varandras liv. Fick tag i en tråd. Tystnad, tagning! The real life, och hoppet till något mer väcktes. Vi tackade varandra hjärtligt när vi var framme.

När Tobbe blir intervjuad i soffan talar han med lugn och behaglig TV-röst och ger konkreta svar. Det är svårare för mig. Jag söker efter svaren inom mig själv. Försöker liksom vänta in vad svaret vill svara. Kommer någon att fatta det här? Det låter inte klokt. Pratar jag mest i gåtor? Men häri finns mina vändpunkter. De behöver inte vara så drastiska utan ett steg i taget. Känslomässiga tillstånd fladdrar förbi. Harmoni och balans kopplas på. Så hoppas jag att det äkta skymtar fram. Annars har jag egentligen ingenting som kan fängsla en tittare i tio program.

Efter en lång dag i studion, skyndade vi oss hem, för Junior hade fått lov att baka pizza till fredagsmys. Egentligen var jag trött. Men så är han så engagerad, ivrig och duktig, att det inte går annat än att skratta åt allt engagemang. Jag försöker bromsa och fråga om han inte är LITE trött i alla fall. Nej, han är minsann inte det minstaste trött. Han skär både tomater och bacon och river ost och strör över massor av Oregano, så att det blir extra fint som han säger. Junior är verkligen en svärmorsdröm, där han står med sitt lockiga hår. Så berättar han att en i TV-teamet har en flicka som är lika gammal som han och att de kanske skall bli ihop.

”Men lilla gubben du känner ju inte henne”, säger jag.

”Nej, men mamman är snäll och då är hon säkert det också”.

Alla skrattar. Senare i soffan slocknar han.

När jag pratar på inför kameran så leder det ena spåret till det andra och när vi nu har förmånen att beskriva det vi känner som äkta, blir det förstås utifrån där vi befinner oss. Hoppas att det inte blir långtråkigt.

”Tystnad, tagning!”

Det är faktiskt härlig att få vara en storyteller.

2 thoughts on “Jag dukar mitt bord – i TV-soffan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *