Hellre Ranelid än Anna Anka

Jag har tre minuter på mig innan människor jag möter har bestämt sig för vad de skall tycka om mig. Vi borde kräva större uppmärksamhet för vilka vi verkligen är. Jag är trött på när fortsättningen blir hängandes kvar i någons kök för femton år sedan. I största allmänhet verkar livet för en del bara gå ut på att vi skall ha roligt. De sätter sig på tvären så fort livet börjar kräva något. Jag skulle kunna säga vad jag tycker, men det är ensamt att sticka ut. Samtidigt blir det både smaklöst och färglöst om man inte rör om i grytan. Här står jag nu med mina svarta stövlar och min muffinsmidja. Det finns ett högt pris att betala för att vilja vara en fri konstnär. Det är i grund och botten vem jag är.

Om jag skulle leva mitt liv utan mål så skulle det vara rena rama dödsstöten, min undergång. Att släppa det man har är också en svår process, men inget går av sig självt och du kan inte ta ett nytt steg om du inte är beredd att röra på dig. Det gäller både tankar och platser. Jag vet inte hur andra gör som har lyckats att bo på samma plats i trettio år. Kanske har de hittat andra utmaningar eller är de inte lika rastlösa. Jag har i alla fall inte funnit det som jag tycker är tillräckligt bra för att stanna. Samtidigt vet jag inte om jag är beredd att möta livet på olika kontinenter, med allt vad det innebär. Man måste väl komma in i vilan också och känna förnöjsamhetens lugn. Borde kanske lyssna på min mamma som alltid sagt att ”förnöjsamhet har stor lön med sig”, men det här att lyssna på sin gamla mor kan vara svårt.

Under en dag finns det tusentals tankar som spretar åt olika håll, så det här med några minuter kan inte gälla mig. Jag skulle kunna erkänna att jag själv är lite vilse i pannkakan just för tillfället som plockar ner flyttkartonger från vinden utifall att…

Annars är allt som vanligt. Jag borde bli kompis med Björn Ranelid. Ankas image för försäljningssiffror är inget för mig.

/Nina

Har man ett stressigt liv?

Jag har intill nu trott att jag inte har det, men så här kan en morgon börja. Det ligger inte på nivå utspillda mjölkglas utan det är den där energin som aktiveras när jag inte är beredd på det. Det är själva grunden till att stressen uppkommer, som sedan kan vara svår att få bukt på en hel dag. Andningsteknik och Yoga-meditationtrender släng er i väggen. Praktiskt handlande däremot gör  mig lugn. Det är hela livsstilen som måste förändras. Tar lång tid att lära. Går det då att undvika stress? tänker jag och tuggar i mig en kanelbit denna morgon. En God Morgon Nina!  

Rufus försover sig, hans tre ägg håller på att koka bort. Stressar för att hjälpa honom med att få ner dem i väskan. Dansdräkt, sprucken söm upptäcks just nu, fram med symaskinen, måste sys. Zac som gjort sitt projektarbete och är på väg hem från Norrland behöver ha en trehjuling med sig till skolan, just idag fredag. Koreografitävling. Levi lovar, glömmer. Har dansat i Läderlappen tre kvällar denna vecka. Jag känner mig upprörd för en annan händelse i Juniors skola. Jag har tunga armar, tunga ben. Rufus lovar att ta cykeln, men är redan sen. Pappa springer trots kräksjuk två minuter innan tåget går, med cykeln i högsta hugg, så Rufus hinner med. Viktigt samtal i telefonen. Vända och vrida. Lösa konflikter. Alpha ringer fem gånger. Vill gå med en kompis hem efter skolan. Hinner inte svara. Slänger mobilen till Tobbe. Han checkar upp, hör hur det är med hennes stukade fot, och beslutar. Junior är hemma, han är snorig. Känner sig utanför i skolan. Grannen plingar på dörren. Hennes son behöver en svart slips till en begravning som han skall sjunga på. Nu, nu, nu! Halv tolv, jag springer fortfarande i morgonrock. Försöker plocka undan, samtidigt som jag pratar i detta viktiga telefonsamtal, samtidigt som grannen nu behöver denna svarta slips. Helst inom tre minuter. Min man tycker jag är oförskämd mot grannen när jag gapar i panik, trots att hon hör. Hittar en slips på 30 röda sekunder. Tobbe fortfarande upprörd. Tänker på mina gröna ärtiga träningsskor som jag köpte för att jag tror att jag skall kunna hinna träna för att någon gång komma ut på  arbetsmarknaden. Jag är för gammal, ligger inte i tiden, anses inte ha någon arbetslivserfarenhet trots att arbetat är det enda jag har gjort sen jag blev vuxen. Moment 22 uppstår.

Författare är nog det enda som återstår åt mig tänker jag.

Jag lärde mig att skriva redan i grundskolan, men vad krävs för att man skall nå ut och etablera sig bland läsare, så att man kan leva på det. Jag kommer inte att klara det själv, så jag behöver hitta till er som är ute i landet, som kanske uppskattar en poetisk mamager och kan ge mig chansen. Ett livsmotto jag gett mina barn har alltid varit att det kommer nya chanser. Borde leva som jag lär. Peppar mig själv.

Det här livet är som att träna sig inför ett OS. Att vi  både skall tränas till ett hållbart  psyke och en stark kropp. Göra det rätta och tänka på vad som kommer att lämnas efter, när de sjutton dagarna av idrotts och kulturevenemang är över. Ett par veckors tävling sedan kanske världsstjärna! Det finns en mängd av osynliga skidskyttar, hockeyspelare och isprinsessor. Det görs mängder av TV-shower där de som blir nummer Ett skall visas upp på, även om det kanske finns andra som skulle göra det nästan lika bra.

Så till oss som kanske aldrig kommer att  få stå på prispallen eller bli nummer ett;

Tänk på dom som älskar dig som du är och sug i dig denna nya energi till dina försjunkna tankar så kan du fortsätta att ostört drömma stort även om grannen också ropar efter hjälp från  hallen.Komik och kalabalik.

kram till dig denna fredag Du får  lov.

Stadium 799:-

Jag gillar Alakoski

Susanna Alakoski var på TV4 i morse med anledning av sin nya bok ”Hoppas att du trivs i fängelset”. Hon tycker inte om att vi stämplar barn.  En stämpel som de sedan får dras med hela livet. Rufus var fyra och ett halvt år när han började på dagis. Vårt sjätte barn var det första som gick på dagis. Efter ett tag påstod föreståndaren att Rufus och en kille som hade ADHD skulle behöva en hjälplärare. Det visade sig att dagiset fick mera pengar om hon hade två problembarn. Då skulle hon få en heltidsanställd personal extra till dagiset gratis av kommunen. Men det var ingen som upprördes över att peka ut ett friskt barn till detta förutom vi. Ordföranden i föräldrakooperativet kunde inte förstå att vi inte ville ställa upp på denna “papperssak” men när vi frågade om han kunde använda sin egen dotter i stället, så ville han inte det, förstås. Tur och väl var att vi hade övat oss på fyra stycken barn innan och hade erfarenhet av barns olika mognad. Förtidigt födda dessutom som kan vara lite sena med både det ena och andra. Men att som trettioåring veta och våga säga ifrån och stå på sig trots att trycket är hårt att inte vara en svikare, är förstås svårt. Skulle vi inte ge oss för föreningens pengars skull? Men magkänslan sa något helt annat. Tolv år senare sitter äntligen någon i TV och säger att vi stämplar barn alldeles för tidigt nu för tiden. Så kom an den som vågar slåss mot mig, eller sådana som Alakoski för den delen. Den här vargarten är inte utrotad.

Kommer så väl ihåg på ett annat dagis då Junior som fyraåring ville försvara sin pappa med hull och hår, när några killar var kaxiga och inte ville lämna ifrån sig pappas mössa, som de hade tagit. Attack! Eller Levi som femåring som trodde att alla var goda. Han gick på Vivelskolan och hade hört det som “Bibelskolan” och då borde alla vara snälla. Som tur är hade han fröken Jill en konstnärssjäl. Det finns så mycket som kan bli fel för barn. Turen vilka vi möter kan bli avgörande. När Levi sen kom in på Lilla akademin var det visserligen byggt på hans musikalitet, men det var tur att han fick fröken Margit och tur att de flesta klasskompisarna var så snälla och som också gillade att sjunga och dansa. Det var också tur att vi såg och kunde använda oss av vår erfarenhet. Men det krävde utrymme av tid som för det mestadels är en bristvara. Alltså är det tur att jag i alla fall ha kunnat ge min tid  till deras vardag  även om den kanske blev lite  lång. Jag tror att det gynnat hela familjen och att det är en livsinvestering för oss alla.

Jag har tid att tänka efter eller vore det bättre att inte ha tid att göra det. Jag vill inte leva så. Jag blir vidrörd när jag ser Susannas intensiva allvar. Hur ska vi kunna få ett varmare samhälle där vi själva är med och påverkar om inte genom våra kroppar. Att en del skulle vara gjorda för misslyckande är förstås en stor lögn. Jag får hoppas att mitt lilla kan få ge ringar på vattnet för andra och att även mina vill stanna upp för andra. När jag växte upp var det en självklarhet för min pappa och mamma att ge av sitt överflöd till de som inte hade mat för dagen. Vi hade ett helt hotell med rullade köttbullar eller fläsk med löksås. Klart du ska ha en korv sa far och skickade med en påse. Jag har funderat och kommit fram till att utan barmhärtighet blir livet meningslöst. Mitt liv handlar inte om att överleva såsom det kan vara för en fattig uteliggare men visst finns det berg i vägen som måste kastas i havet.Och när jag ändå har ångan uppe är det lika bra att passa på och ta någon annans också. 

Att kunna tänka om och inte köra fast i några hjulspår kräver flexibilitet och ett vältränat sinne. Det behövs mycket tid till att rensa, inser att vi har det allt bra, ett fantastiskt hus, begåvade barn, alla är friska.

Isen ligger fint ute på mälaren och det kommer lämmeltåg från stan som vill ta en skridskotur. Bestämmer mig för att sluta plocka och städa och gå ner med skrillorna jag med. Jag hade önskat att det vore mer än tur som styrde vart vi hamnar och vad vi gör. En sak är säker; jag tycker att det får vara nog med att tro oss klara allt själv. Vem gör det?

Tror ni att hela svenska folket satt bänkade för att se melodifestivalen i kväll? hela Sverige är med och gemenskapstwittrar. Salem är förstås en vinnare. Det var vår gissning. Ola var inte dum han heller. Junior gillade killen med hålig byxa, fast de undrade när gitarristen skulle börja spela. Men alla mina barn skrattade mest åt han som sjöng låten “Singel”. “Lilla Mell har tagit plats i Melodifestivalen” var deras lustiga kommentar.

Vem vill döma stackar?n?

Pelle som medverkade på kvällsöppet ikväll har skrivit en hel bok om att inte kunna älska sitt barn. Det är klart man undrar, eftersom jag själv har skrivit en hel bok som ännu inte ansetts tillräckligt intressant att publicera. Jag min stackare är alldeles för positiv. Pelle kanske skulle ha träffat mig för tio år sedan så att han hade fått lite av min positivitet.
Fattar inte alls detta ältande om att gå omkring och känna sig fördömd.  Det måste ha gjort honom ännu mera sårbar, för att inte tala om hur pojken själv tänker som jag förmodar också kan läsa och känna. Det är en liten människa vi pratar om. Jag kan förstås inte veta vad Pelle och mamman gått igenom och jag har inte läst boken, men kärlek kan aldrig växa utifrån krav. Jag hade inte velat sitta i TV och hänga ut mina barn på det viset.  Prio ett är i alla fall för mig att fundera på livets hemligheter. Hade jag fått status om jag sagt att jag har tid att baka småkakor eller att Tobbe  bakar surdegslimpor varje vecka. Sånt vi gör oavsett trend. Det kan vara lätt att babbla, men jag får väl läsa hans bok. Killen är förmodligen inte en ungtupp som bara vill synas och höras.
Märkligt samhälle ändå att vi ska behöva boosta upp  35-40 åriga nyblivna föräldrar. Jag skäms inte för att säga att det är det vackraste som finns att få bli förälder. Jag förvånas ändå att inte kunna förlikas med det eftersom det är den mest naturliga sak i världen.

Framtidens vinnare är hur som helst den senare delen av 90-talisterna eftersom det var små kullar då och det tidigare hade satts in så mycket resurser för de större kullarna som föddes i början av 90-talet. De kommer helt enkelt att lyckas väl med bra jobb och bostad. Jag har alltså bara en som kan lyckas då de andra fem nittiotalisterna är födda den första halvan av 90-talet. Bingo! Borde kanske skriva en bok om det också, men jag tycker fortfarande att lyckas är när man får tag i sin passion och får möjlighet att blomstra i den och då kan man vara född när som helst.

Brukar inte ägna tid att kommentera utseende, men såg ni inte vad Lennart Ekdahl var snygg i kväll. Vilket leende.

Natti natti!