Kännas på riktigt

Idag är det Tehilla som berättar:

Den här veckan händer det jättemycket, för hela min familj är här i Ystad på besök. Vi har höstlov. Jag och Junior har våra filmdagar i början av veckan. Det är svåra scener där Sakari skall börja skolan, men vår filmmamma och filmpappa är fulla så Leena får följa med honom istället. Dessutom spelar vi in när Sakari blir hämtad av socialen. Jag har pratat mycket hemma om det här och nu måste jag lita på den drivkraften som jag har inom mig. Jag vill att det obehagliga och sorgliga skall kännas på riktigt när man ser filmen.

Alla älskar Pernilla!

Efter många omtagningar i skolan bestämde jag mig för att hjälpa Junior att skrika med mer känsla. Jag sa också till honom att om han sa det riktigt bra skulle vi bara behöva ta två omtagningar till. Jag ställde mig framför honom och mimade när han ropade sin replik; “Stanna jag vill inte!” Det lät bra. Jag hörde att det kom inifrån.

Han var så duktig att pappa sa att han fick se den nya disneyfilmen “Upp” en gång till. Jag märker att han tycker att det var extra roligt när alla kom förbi till skolan för att se vad han gör när han är Sakari. Han trivs och är trygg i sin arbetsmiljö.

I studion som vi spelar in finns också Wallanders inspelningsstudio. Själv brukar jag inte kolla på Wallander, men jag har läst att Wallander brukar fika på Fridolfs Konditori här i Ystad och min familj som gillar att gå på cafe var där och köpte Wallanderbakelser och annat smarrigt när jag och Junior spelade in, men på torsdag blir det min tur, för då jobbar Alpha. På kvällen hemma äter vi varma mackor och ser en film. Poppar popcorn… eftersom jag slutade redan klockan fem hann jag också med att äta kroppkakor.

.

På onsdag skall vi åka till Köpenhamn och se baletten Giselle som en vän till oss dansar.

Tre tuffa inspelningsnätter för Alpha, Noomi & Co

Den här bloggen blir med Alphas egna ord:

”Vi fick åka på en trailer och sen filmade de med en stuntman, men då var det på riktigt. Man kunde inte säga så mycket för det var egentligen roligt och vi fick låtsas vara rädda och hålla oss för skratt. När Ola och Noomi kom in i bilen igen var ingen speciellt glad. Alla var tysta, för det var jobbigt.

En gång slog jag mig faktiskt på riktigt, men det var när vi åkte på trailern. Vi är så lätta att vi flyger när de bromsar.

Vi har ett stort täcke nere vid benen för att vi inte skall frysa, men det syns inte i kameran.

Min mormor och morfar har varit och hälsat på även mig, när jag har varit här och filmat, för det skall inte vara orättvist. Det är lyxigt med en egen kock. Jag fick äta både pannbiff, kantareller och annat gott. Sen satt vi ute och drack eftermiddagsfika i solskenet, nästan varmt som på sommaren. Det är sånt som vi gillar i vår familj.

Natten innan fick jag och Selma, som spelar min lillasyster, en sockerchock när vi kom spralliga mitt i natten till studion, för vi hade ätit fullt med godisremmar hela bilresan. Smink och kostymör följer också med i bilen bakom och ser till att allt fungerar. Vi snurrar runt, runt, runt. Pernilla, James, Misio, Binge och Erik sitter ute på trailern. Det är svinkallt. Jag tycker lite synd om dem. Sen tycker jag lite synd om mig själv också att mitt godishalsband som jag har flätat krånglar hela tiden. Jag ser ut i bilens bakruta att det är en lång kö med bilar efter oss. Det finns visst fler som måste vänta när det är filminspelning.

James skriker ”Tystnad, klart för tagning”, Noomi klappar och Pernilla skriker ”Tack!” när vi är klara med bilden. Hon skriker väldigt högt. Egentligen skulle jag också vilja klappa. Det har Tehilla fått göra.

Sen har mormor och morfar kört runt mig lite så att jag har fått se en del av Skåne. En dag åkte vi till Bo Olssons varuhus i Tomelilla. Där köpte jag ett par jättefina svarta stövlar. Vad många lantisar det fanns där.

Det är kul att vara filmstjärna även om man får jobba på natten.”

Alpha

Kolla gaten!

Nu är det klippt

Alphas inspelningsdagar har varit väldigt intensiva den här veckan. Både lilla och stora Leena har enorm kapacitet när det gäller utspel och energi. Den lilla är ju Alphas storasyster i verkligheten, så för oss existerar liksom Leena på riktigt mer eller mindre på heltid. Det här är inget man spelar in på en kafferast. Eftersom stora Leena är Alphas mamma i filmen känns det nästan som om Alpha blivit marinerad i detta skådespeleri. Det kan bli lite väl mycket för en tioåring att hålla kontroll på alltihop. Därför sitter lite chokladpraliner och den rosa fluffgrädden fint.

I torsdags såg jag Junior passera förbi till köket i huset där vi bor. När jag kommer efter ser jag till min fasa att han har klippt av sig stora tussar av håret, och jag ropar:

“Men pojk vad har du gjort? Du skall snart till studion och filma”.

Men Junior säger bara:

“Det är lugnt mamma, för jag skall spela spöke idag.”

Nu är det inte spöket Laban , med vitt lakan som du skall va, utan Sakari”

Då går han och hämtar en mössa. Vad skall man säga? Jag skämdes som en hund. Mitt i en viktig inspelning händer det här. Efter två timmars frustration och vånda och allas stöd inser jag att bli tagen så här på sängen inte är så farligt utan det mesta går att lösa när vi stödjer varandra. Mycket på film är ändå fejk och som tur är finns det löshår.

På kvällen skall vi alla äta middag på ett fint värdshus ute vid Ystads Saltsjöbad. Människor som har arbetat intensivt i teamet har sitt sätt, men det märks också att de faktiskt lyssnar in varandra. Att sitta vid Pernilla, Noomi och Ola gör mig lite smått generad, för jag vill absolut inte tränga mig på. Att få lyssna på deras engagerande kreativitet hur det spelade skall bli levande och växa är mycket intressant. Det är fascinerande att se hur människor bidrar med sitt fokus och hur den fria tanken ges så stort utrymme. För mig är det här passion. Det blir så inspirerande att jag också till slut måste hoppa på tåget. Jag kan också prata och behöver inte känna mig bortkommen och dum. Samtalen är livssituationsrelaterade och vi befinner oss nu på samma väg. För mig är det här rena rama terapin och här känner jag mig inte som en udda fågel.

Alpha och Junior har också jätteroligt, för hela kvällen leker de med Selma som spelar Flisan i filmen och hennes lillebror som också har kommit på besök.

Det har funnits så många uppförsbackar och Tobbe och jag har fått lära oss att kämpa ihop och hittat en väg som vi trivs med. Att finnas med i produktionen Svinalängorna gör oss både stolta och glada. Den konstnärliga processen är något som jag verkligen uppskattar och att på det här sättet kunna se hur en dröm börjar ta form i verkligheten gör att jag vågar säga till dig och uppmuntra till att fortsätta drömma, både för dig själv och för dem som finns runt omkring dig.

Kolla Gaten!!

Chokladfestivalen

På min födelsedag den 10:e oktober var Alpha med i finalen av kladdkakeracet på chokladfestivalen på Nordiska museet i Stockholm. Det var en vinst i sig att få komma in hela familjen gratis på sidoingången, när folk fick stå i timmar i kö och betala 100 kronor för att gå på denna smarriga festival i choklad.

Det kan verka överambitiöst att komma med i den här typen av sammanhang. Många gånger när vi gör något är ju alla tillsammans. Det är snarare mitt mamagertänk som gör att jag slänger ut en krok för barnen lite då och då. Det är ingen konst för oss att ge full support och stöd. Det har blivit en vana. Men det är också viktigt att var och en får möjlighet att stå på sina egna ben och svara för sig själv, som i det här fallet, inför en jury.

Det var en jätterolig dag och vi var alla jätteglada för Alphas skull. Applåder och visslingar för Alphas tredjeplats i den jämnaste finalen som de någonsin har haft.

Varsågoda

Alphas kladdkaka:

Kladdkaka med rosa fluffgrädde

100 gr smör
3 dl strösocker
1½ dl vetemjöl
2 ägg
½ – 1 tsk äkta vanilla
6 msk kakao
1 tsk rosenvatten
en nypa salt
1 liten kaffekopp blåbär, hallon och tranbär
 
Låt smöret stå ute och bli mjukt och blanda allt till en jämn smet.
 
Lägg smeten i en smord pajform
Grädda i 175° ca 20 minuter

Rosa vispgrädde:
2 dl vispgrädde
2 tsk rosenvatten
Några droppar röd hushållsfärg

Vispas! 

Statister olika sig själva.

För oss som var barn på sjuttiotalet, precis som Leena, blev denna dag med Svinalängorna en vitamininjektion i minnen och roliga skratt. Nu var det dags för ett stort antal statister att göra entré som ett färgglatt stilleben i simhallen. Svetten rann och vi hängav oss åt ett ivrigt engagemang. Vare sig Tobbe eller jag hade velat missa denna dag. Vissa statister var på plats redan klockan fem, så en sån här dag blir lång. Statistansvarige Carl, höll reda på ett hundratal virriga amatörskådisar, som både skulle hinna äta sallad och få i sig dricka.

Tobbe gav nästan ett stöddigt intryck i sina jättepolisonger och jag var som hämtad direkt ur “Dallas“. What a day!

Det uppstod ändå inga större problem, mer än vad som gick att lösa. På den här arbetsplatsen är det en tillgång med människor som kan tänka självständigt. Vi fick några lätta instruktioner, sen var det bara att improvisera.

När jag sitter där får jag ändå en släng av det vemod och ångest som Leena känner, när hon kämpar där i bassängen. Det är starka kontraster och jag hör mig själv skrika Tehilla, Tehilla i stället för Leena vid ett tillfälle. Tehilla bär mycket på sina axlar i och med den här rollen. Väl hemma igen, sa hon att hon kände att vi satt där och att mitt välkända rop gick igenom vattnet. Att finnas tillhands som mamma och pappa är det viktigaste vi kan ge.

/Nina

Nu är det Alphas tur

Första dagen är slut och det känns skönt när Alpha stiger innanför dörren. Det kan bli drygt att vara borta så här länge hemifrån.

”Du har så bra energi” säger jag till henne och ler. Då svarar Alpha på Alphavis:

”Varsågod mamma. Här får du lite av mitt livfulla” och så får jag en kram. 

Alpha är så härligt öppen med sitt liv. Hon kan få vem som helst att känna sig lycklig. Därför gör det inte henne så mycket att spela sin roll Marja i den här filmen, men hon tycker synd om sin mamma när hon får veta att hon har en lillebror som är död.

Nu har det varit inspelning i nutidsfamiljens bostad med Noomi och Ola. Det kommer att bli inspelning på natten också.

För Alpha går det lätt att bli en kompis och hon och Selma, eller Flisan som hon heter i filmen, har jätteroligt här i Ystad på dagarna. Men på kvällarna är hon trött, men har ändå nu tagit över diskandet från Junior som är hemma i Kungsängen och vilar upp sig. Det går väldigt snabbt att diska för två personer. Vi steker pannkakor med glass, eller går vi ut och äter och hon trallar glatt att det är allt bra att vara skådespelare.

Och jag trallar med.

Alakoski på besök

Efter några veckors resande har vi blivit riktiga travellers. Idag, tisdag, flyger Tehilla och Junior hem. Nu är det Alphas tur. För en timme sedan kom hon och Tobbe med flyget. Alpha är Marja i Svinalängorna. Hon finns inte i boken, men det är Leenas barn i nutid. Från och med nu kommer barnen att varva med några dagar i veckan var. För mig som mamma har det till största delen varit helt fantastiskt att få vara med att stötta och hjälpa. Nästa vecka skall både Tobbe och jag att vara statister i filmen. Det spelar ingen roll om vi syns eller blir bortklippta. Det är roligt att vara närvarande och se hur allt fungerar och hur duktig Tehilla är.

Idag var det också ett mäktigt möte när den riktiga Leena, författaren till Svinalängorna, Susanna Alakoski mötte Tehilla, Pernilla och Outi (Leenas mamma Aili i filmen). Här skrivs filmhistoria.

Igår var det ytterligare en dag med kalabalik och kaos. Poliser, blod och sjukvårdare.

Mama ger Skotips

Det har blivit många och långa promenader här i Ystad. Då behövs ett par rejäla skor. När jag nu ändå snart fyller fyrtiofem har jag redan börjat fira. Nu är jag också en lycklig ägare till dessa Blunnisar. Lyckliga jag. Fick dem som present av min fina man.

De kostar 1195 kronor och finns på Naturkompaniet och är MYCKET bekväma.

Juleljusen i Fridhem

Inför onsdagens scener tindrar juleljusen i Fridhem. Barnens tindrande ögon är däremot släckta. Det enda som råder är spänd förväntan och inget annat än alkoholens demoner  bär vingar. Även torsdagens och fredagens scener befinner sig i stormens öga. Jag tittar in i lägenheten en stund och den tunga stämningen är märkbar. Min lilla Junior är en skitig utschasad liten kille. I pausen tar han igen sig och han spelar Råttfällan med alla vuxna som vill och som också behöver relaxa en stund. Junior är bra på Råttfällan och att koppla av, vilket är en tillgång när inspelningsdagar är intensiva och blir långa. Tehilla har förstås koll på sin lillebror då och då. Att spela själv utan syrran hade varit betydligt mer jobbigt. Det här är teamwork när det är som bäst.

Något som är väldigt bra med Junior är att han hela tiden ställer frågor om varför. Varför det ser ut som det gör, varför man skall gå med skitiga kalsonger eller varför Kimmo blir arg och ser konstig ut när han har druckit. Små pusselbitar som bygger upp karaktären. För just nu finns det en Sakari som bor här och som innerst inne kanske också längtar till en snäll tomte med paket.

Leena är Leena. Jag lovar att ni kommer att behöva näsdukar till den här filmen. Varningstext: ”Medtag snytnäsdukar!!”. Jag skulle vilja påstå att det här är de glömda barnens film. Jag bär på en grundmurad tro på att det vi gör för någon annan aldrig är förgäves. Det är min anledning till varför jag vet att våra liv också hänger ihop med andras. Att kunna vara en levande människa som ger av sin energi och som entusiasmerar, går tillslut inte att stoppa. Är det någonstans som det märks så är det här. Pernilla är en begåvad regissör. Och så är det med livet. När vi hjälper varandra händer det märkliga. Varsamt knuffas något inom oss fram till rätt plats. Det är så Pernilla är.

Alltså samarbetar både förmåga och insikt tillsammans och gör den här filminspelningen möjlig rent praktiskt.

/Nina

Självförtoendet växte i Talangskolan

För några veckor sedan ordnade vi en Talangskola i kommunen. Från att ett litet frö såtts vid en av våra middagar och då jag föreslagit att vi skulle kunna ha en Talangskola utbröt ett ivrigt diskuterande.

”Ja vad häftigt!”

”Vi som är dansare kan vara instruktörer och Temilia och Matteus sångcoacher.”

”Mamma fixar lätt kläder. Hon klarar fler än åtta.”

Eftersom vi själva varit ute en hel del, har vi märkt hur just ett bra självförtroende gör hela skillnaden. Det viktigaste är inte talangen i sig utan att det finns en plats där det kan få växa.

Tre kvällar i rad träffades vi med ett gäng kreativa barn och ungdomar, som anmält sig till Talangskolan som vi gjorde tillsammans med ABF. De kom från Bålsta, Bro och Kungsängen. Jag kan uppriktigt säga att vi hade jättekul ihop.

Mycket i Talangskolan handlade om att våga bli sedd precis som man är och att få vara huvudpersonen i sitt uppträdande. Att bli tagen på allvar. Artisteri kan ju verka rätt så ytligt annars, men under kvällarnas gång växte vår gemensamma show fram. En och annan kunde inse att rädslan på scen är helt onödig. För att bli personlig behövs en atmosfär att trivas i. Jag tror att Talangskolan lyckades skapa det. Visst kändes det en viss lättnad när våra två föreställningar var över. På lördagseftermiddagen märktes det tydligt hur viktigt det är att vi tror på det vi gör. Tack alla härliga ungar! Ni var fantastiska.

Applåder och jubel!!

Mamager

Vill du se fler bilder från Talangskolan, gå till BBx8’s Blogg