Nu har Wallander fått konkurrens i Ystad

Denna vecka har vi haft mormor och morfar på besök. Tillsammans åker vi ut och har picknick efter en dag full av inspelningar. Det är inte bara det som händer i studion som är viktigt. Fast det är sena och intensiva dagar skyndar sig dessutom Tehilla till sin balettklass.

Just nu är Svinalängorna Ystads snackis. När jag promenerar runt i stan stöter jag på både den ena och den andra och hör att det surras mycket om ”Sveeinalängorna” bland folk.

Förra veckan hängde jag på en inspelning av brittiska Wallander, då det skulle sprängas en bil mitt inne i Ystad centrum. Det vimlade av stela statister och nyfikna åskådare.

(Not: den brittiska TV-serien var nominerad till två emmies, men fick ingen. Det uppmärksammades av många svenska tidningar i veckan: NSD, NSK 2, Kristianstadsbladet, GD, Sydsvenskan TV, YA, VK, GP, Eskilstunakuriren 2, SVD 2 3 ,DN 2)

När man börjar samtala med någon om Svinalängorna däremot, kan du få höra kommentarer som: ”Åh Jaa, de ä Leena”. Identifikationen är stark eftersom det finns många vuxna idag som har levt med föräldrar eller andra som hade problem med alkoholen. Flickan Leena finns under ytan, men livet har ändå kunnat gå vidare, trots omständigheterna. Därför passar jag på att säga; hatten av för de människor som öppnar upp sitt stängda brunnslock och visar på överlevnadens kraft. Mitt i sitt eget elände skyddar Leena sin mamma och pappa och sin lillebror Sakari.

En av inspelningsdagarna har de stekt riktiga pannkakor i filmlägenheten. Eller ”pannukakka” som pappa ”Kimmo” säger. Fredagens manus var en lycklig dag i Leenas hem. Både mamma och pappa var nyktra och visade sina bästa sidor. Det är såna dagar som alla barn borde få känna oftare än ofta. Det var en skön avslutning på en känslosamt jobbig inspelningsvecka.

Att låta energi rusa ut ur kroppen och bli uttömd med låtsasgråt, upprördhet, spelad rädsla och skrik, tar på krafterna. Lilla Junior klappar sin storasyster på ryggen för att trösta och säger att hon inte skall vara ledsen. För en sexåring står fantasivärlden mycket nära verkligheten. Då överbryggar syskonkärleken alla ord. Hon trycker hårt hans hand ….. och kameran rullar.

Manusläsning

På kvällen innan har vi också provgråtit tillsammans. Här är det inte frågan om stela ansiktsuttryck. Junior hoppar till när morfar visar sin starka dramaturgi, för det har han alltid varit bra på. Som ung fick han höra att han borde blivit skådis. Med tystnadens atmosfär och sänkt blick visar mormor med ytterst små medel sin tomhet och sorg. Tunga tårar rinner. Gråt som frimodigt släpps ut.

Så här håller vi på en stund och kan med hjälp av vår bakgrund öppna ett ögonblick. Tehilla är en överlägsen vinnare. När hon gråter är inget öga torrt i soffan. Jag passar på att gråta lite på riktigt också. Utan visioner och medkänsla går folket under. På det här viset rör det sig i rummet. ”Nu måste vi alla vara glada”, säger jag snyftande mellan tårarna. Svinalängorna har satt sig i våra hjärtan. Vi brygger oss lite te, myser och säger:

Tack för idag!

Bakom kulisserna

Precis innan man skall in i en sån här stor produktion, känns det i maggropen. Vad är det som känns, undrar kanske någon? Att halva lasset sitter i viljan. Jag skall vara ärlig nog att säga att jag kände mig utanför. Första dagen (söndag) när vi kom, skulle barnen åka direkt iväg med sin nya föräldrar till en strand. Fort skulle det gå. I ett rasande tempo med vilt främmande människor, fick jag stå där som ett fån och känna mig som den som ingen ville ha med i sitt lag. Tehilla frågade försiktig mig om inte jag  också skulle följa med.  ”Åk ni nu. Det blir bra så här”, sa jag med klumpen i halsen. Men klart är, att om jag inte hade vetat vem Pernilla August var, hade det här lika gärna kunnat vara ett gäng kriminella som sysslar med människohandel och rövar bort barn från godtrogna föräldrar. Jag nöjer mig inte bara med att solen skiner. Som tur är har jag barn som varit med förr.  Det här var egentligen inte en katastrof, men det är härligare med ett generösare mottagande. Det är så här enkelt som utanförskap börjar växa. Men här skall jag inte representera mig själv i första hand utan se det som är angeläget för mina barn. Det är så en Mamager tänker.

Jag handlar och åker till huset. På eftermiddagen dyker Tehilla och Junior upp. Vi har ett jättefint hus i Ystad och nu har vi fullt upp att få igång både spis, TV och dator.

Nästa morgon samlas vi alla klockan tio till Svinalängornas första informationsmöte. Alla finns på plats. Mina barn är både stolta och koncentrerade. Med ett tänt ljus vill Pernilla levandegöra historien om Aili och Kimmo och deras barn Leena och Sakari. Hon säger att nu är det bara vi som är här som kan berätta. Tillsammans kommer vi att dela både skratt och gråt. Jag hade velat smygfilma. Extramaterial av allra högsta klass. Den här regissören bär på äkta känslor. Sen blåser hon ut ljuset som  åter skall tändas den sjätte november, när det är över.

 

Det är dags att klä om inför filmprojektets första scen. Vi går till barnens loge och kollar. Efter en stund promenerar jag ner till stan. Jag stannar till vid Sankta Maria Kyrka. Där tänder även jag ett ljus, för alla de barn som har det som Leena och Sakari just idag.

Under resans gång kommer vi att behöva mod, men även kämpa med övermod. För oss är det här bara en verklighet i studion. Men skådespelandet kan ta över och det blir svårt att riktigt veta hur mycket en liten kille som Junior kan ta in av sin karaktär. Jag märker att han både registrerar och drar slutsatser och vissa dagar är han inget annat än Sakari. Kimmo och Aili i filmen har till exempel mycket problem med både öl och sprit. Jag säger att det har blivit som deras gud.

”Vaddå deras gud?”, frågar Junior.

”Med ”gud” menar jag det som man tycker att man behöver, litar på och inte kan vara utan”, svarar jag honom.

Då trycker han sig närmare mig där vi ligger i dubbelsängen och viskar i mitt öra:

”Då är du min gud, mamma”

/Nina

 

 

 

Till slut:

Det är mycket hausse kring ”Flickan som lekte med elden” just nu. Att Noomi Rapaces succe är bra reklam för Svinalängorna är ju fantastiskt även för Tehilla som spelar Noomi som barn i båda filmerna.

(Foto: Nina Blad)

Små skådisar

Idag var det dags för mina små skådespelare att skaffa läkarintyg inför filmproduktionen. Vi sprang och yrade på Drottninggatan här i Stockholm. Vi skulle till ”Stockholmshälsan”.

Sommarvärmen har slagit till på nytt i stan och det var proppfullt med lyckliga människor på gatorna. Jodå, alla är kärnfriska och doktorn var en rolig prick som tyckte att det var coolt att få träffa ”riktiga” kändisar. Alltid kan man inspirera nån med sin glada uppsyn.

Nu kan inget stoppa oss.

Sen var Tehilla stressad så vi fick skynda oss att äta lunch, för hon skulle repa på Operan inför Svansjön. Alpha skulle tillbaka till skolan och Junior fick gå på Buttricks med mamma. Där köpte han en propellerhatt som han skall ha när vi flyger till Ystad på söndag. Då skall vi träffa Pernilla August igen och alla andra mysiga människor.

Snart har ”Flickan som lekte med elden” premiär. Trailern där Tehilla är fastspänd i sängen känns otäck på riktigt.

Foto: Ängla Temilia Blad (storasyrran, som var med Tehilla vid inspelningen)

Filminspelning med Pernilla August

Nu slipper jag vänta längre. För med hösten kom färgen som jag varit så fängslad av, förtjust drömt om och bevarat i mitt innersta rum. Utan den skulle ingenting hänt. Är det då ramen för de konstverk som nu skall målas? Både det som varit och det som komma skall. Kanske är just det verket i sig. Jag niger inför världsalltet och säger; ”tack för allt du lärt mig och vägarna som du för oss på”.

I fredags (4/9) flög vi ner till Ystad för att träffa alla på plats. Det som skall hända här är något annat än en lättsam kabaré. I och med att Pernilla August skall göra sin debut som regissör med filmen ”Svinalängorna” känns det som att filmkonsten har hittat en pärla. Pernilla är unik.

Tre av mina barn kommer att medverka i ”Svinalängorna” som spelas in i höst och har premiär våren 2010.

Tehilla spelar huvudkaraktären Leena som barn. Nu förenas hon åter igen med Noomi Rapace som spelar Leena i nutid. Junior är Leenas lillebror och Alpha spelar Marja, som är dotter till Leena i nutid. Pappa Johan spelas av Ola Rapace. Det är första gången det fantastiska skådespelarparet gör film ihop.

Det arbetas intensivt på ”Ystad Studios”. Om en vecka kommer vi alla att vara på plats. Tehilla fick klippa av sitt långa hår: ”Hun må ikke ligne en overklasseballerina, når hun skal være Leena”, säger den danska makeupartisten. Tehilla känner sig inte ett dugg ledsen för det. Hon tycker att det är en ny fas som börjar nu. Noomi berättar att hennes hår precis har växt ut sen den rakade punkfrillan hon hade i sista filmen av ”Millenniumtrilogin”. Dessutom fyller Tehilla fjorton dagen efter, så det är kul med förändring. Fast tuppkam hade inte godkänts av vare sig mamma eller balettskolan… Allt har sin tid.

För övrigt består dagen i en mångfald av kostymprov, lunch, fotografering med mera. Alpha träffar dessutom sin nya lillasyster. För att lära känna varandra går de på picknick utanför husknuten tillsammans med ”föräldrarna” Noomi och Ola, regissören Pernilla och hennes kameraman. Det blir så roligt att ingen vill sluta. Solen skiner extra över Ystad en dag som denna.

På eftermiddagen tar vi flyget hem till Stockholm igen.

Det känns härligt att vara omtyckt, fast man inte är så märkvärdig.